Födelsedag i paradiset
Det var en jämn födelsedag som inspirerade oss att göra en lite mer speciell resa. Därför tillbringade vi de två sista veckorna i juni på Seychellerna. Vi kunde inte ana hur lyckat vårt val av tidpunkt skulle visa sig vara: flera lokalbor berättade för oss att turisterna främst kommer i juli och augusti, över jul och nyår samt i april. Därför var det ingen trängsel på gatorna, vi hade ibland stränderna helt för oss själva och behövde inte heller boka bord i förväg på restaurangerna. (Vissa restauranger var till och med stängda i juni.)
Vi anlände alltså till Mahé den 19 juni 2016 och flög sedan direkt vidare till Praslin i ett litet propellerplan. Man kunde visserligen inte se särskilt mycket, men som ett litet äventyr var det ändå värt det. Inte minst eftersom det fanns en viss risk att bli sjösjuk på färjan på återresan. (Boka helst platser på övre däck.)
På Praslin bodde vi på Les Villas d'Or, ett boende som jag verkligen kan rekommendera varmt. Stora rum med mycket bra utrustning och wifi, en underbar atmosfär med bara ett fåtal boendeenheter och dessutom praktiskt taget direkt vid den folktomma stranden. Ägaren Pierre och hans receptionist Cecile tog mycket vänligt hand om oss och gav oss många bra tips om hur vi kunde utforska ön. De rekommenderade till exempel att vi skulle besöka naturparken Fond Ferdinand i stället för nationalparken ”Vallée de Mai”. Även om vi nu inte besökte ”Vallée de Mai” har jag svårt att tro att något kunde ha varit bättre än rundturen i ”Fond Ferdinand” med den mycket engagerade guiden Elbert.
Från pensionatet tar det 20 minuter att promenera längs stranden till närmaste ort. Där kan man köpa det nödvändigaste och även handla för att laga mat själv, eftersom det är ganska dyrt att äta ute på Seychellerna: på en restaurang får man räkna med att spendera 50–100 euro per person, särskilt om man vill dricka ett glas vin, som kostar 10–15 euro. På tal om pengar: seychellierna tar visserligen även emot euro, men räknar i bästa fall med kursen 1:14 och föredrar att få betalt i rupier (SCR). Det finns också handlare och taxichaufförer som inte tar emot euro. Eftersom man ändå alltid får växel i rupier rekommenderar jag att ni använder den lokala valutan direkt.
Efter 4 dagar fortsatte vi med färjan till La Digue och Fleur de Lys. Även detta är ett pensionat som verkligen kan rekommenderas: stora rum, centralt men lugnt läge och mycket trevlig personal. Ingen tv, inget wifi och inte ens en telefon för att ringa receptionen – vi njöt av lugnet.
Numera finns det hur många pensionat som helst på La Digue, men som tur var hade högsäsongen ännu inte börjat. På ön kan man ta sig överallt till fots eller med cykel, och det går utmärkt att äta på de hämtmatställen som håller öppet varje dag till lunch och middag. Beroende på ställe kan man få allt från lokala risrätter till hamburgare, serverat i praktiska frigolitlådor. Man kan förstås också gå på restaurang eller köpa mat i mataffären. Den största butiken ligger längs huvudvägen söderut, strax före vägens slut. Det finns för övrigt ingen gatubelysning, så en ficklampa är ett måste i resväskan.
Internet: längs huvudvägen ligger en restaurang och bar som heter Fish Trap. Om ni beställer något att dricka får ni wifi-lösenordet om ni ber om det.
Utflykter: Cykla till Grand Anse, vägen har bara en svag stigning, och gå därifrån över berget i cirka 30 minuter via Petit Anse till Anse Cocos – min absoluta favorit. Men ta på er ordentliga skor, eftersom stigen bokstavligen går över stock och sten.
Anse Source d‘Argent är definitivt värd en dagsutflykt, även om man måste betala 100 SCR i inträde. Men tänk på att man egentligen bara kan gå i vattnet med badskor eller liknande, eftersom hela stranden består av en stor korallbank med ett rev utanför. Efter ytterligare 4 dagar tog vi färjan, se ovan, till Mahé. Där bodde vi på pensionatet Bord Mer Villa, ett pensionat som jag för ovanlighetens skull inte kan rekommendera utan förbehåll (se Tripadvisor).
Två tips för Mahé: 1. Kliv helt enkelt på busslinje 22 och åk via Glacis runt öns norra udde till Victoria. Utforska sedan staden i 1–2 timmar och ta därefter samma buss vidare runt, innan ni tar er den sista korta sträckan tillbaka till boendet. 2. Låt en tysktalande taxichaufför visa er ön. Det kostar visserligen betydligt mer än en hyrbil, 100 euro för 4 timmar eller 200 euro för 8 timmar, men vi fick information och såg platser som vi förmodligen annars hade missat.
Den 30 juni 2016 reste vi tillbaka till Tyskland. Slutet gott, allting gott? Inte riktigt, för våra resväskor var borta och kom först efter 6 dagar. Men det var inte SeyVillas fel. Tvärtom: flygen, hotellen och transfererna – allt gick som på räls. Stort beröm till SeyVillas! Vi reser gärna med dem igen!
