På flykt undan vintern

Äntligen var väntan över och vi kunde fly det grå vädret. Tre årtionden av ungdom och genomvakade nätter låg redan bakom oss, så vi lyckades inte riktigt sova under nattflyget. Förväntningarna var nog för stora. I soluppgången, med fantastiska färger och ett dånande molnhav nedanför oss, landade vi på Mahé.

Vi visste ju att det var regnperiod och trodde att den första dagen skulle bli lite mulen, men där hade vi helt fel. På den lilla flygplatsen precis vid havet väntade en solig och varm dag. Solkrämen behövde alltså finnas nära till hands, annars kan den förnäma europeiska blekheten lätt förvandlas till kräftrött.

Efter en vänlig passkontroll och ett varmt välkomnande från transferbolaget Creole Agency hade vi tre timmar på oss innan färjan till Praslin skulle avgå, så vi hann promenera runt i den lilla huvudstaden Victoria. Efter en kort promenad kom vi direkt till centrum och besökte genast sevärda Sir Selwyn Selwyn Clarke Market, med stora fiskar, färsk frukt och härliga kryddstånd. Seychellierna var inte alls påträngande, snarare lågmält stolta. Alla har vuxit upp med tre språk – kreol, franska och engelska. Det har aldrig varit så enkelt att resa långt bort i världen.

SeyVillas goda råd att boka plats på övre däck på den supersnabba katamaranfärjan blev en ren njutning för oss, fylld av barnsliga glädjetjut, även om andra tyvärr blev sjösjuka. När vi anlände till Praslin blev vi genast vänligt mottagna och körda till vårt fina pensionat, Villa Bananier vid Cotè dór. Vi hade bara betalat för standardrum men fick superiorrum – inklusive Wi-Fi. Stranden och det varma havet fick oss genast att glömma tröttheten. Redan samma kväll bjöds vi på en utsökt middag på boendet. Priserna ligger på europeisk nivå, men alkohol är dyrare.

Vandring bland palmer Efter 36 timmar föll vi i en drömlik sömn och njöt av världarna både under och ovanför vattenytan, vackrare än man knappt kan föreställa sig. Praslin är fantastiskt – palmdjungel, kreolsk mat och givande bussturer som aldrig kostar mer än 5 rupier, alltså cirka 40 cent. En solhälsning på morgonen och sedan flyter hela dagen på. Vi tog bussen direkt till Vallée de Mai, öns enda urskog, där vi fick en intressant guidad tur och såg den berömda Coco de Mer-nöten.

Vallée de Mai Vallée de Mai Nästa dag ville vi åka till öns vackraste strand, Anse Lazio. Eftersom bussen bara går en gång i timmen hade vi lite tid att fundera. Då stannade en liten Polo med en man i min ålder, som frågade om vi skulle till Lazio eller Zimbabwe. ”Till Lazio”, sa jag och frågade genast vad det skulle kosta. Han skakade bara på huvudet. Han var chef för säkerhetstjänsten, talade fem språk, hade varit gift tre gånger, var övertygad demokrat och hade 5 barn och 6 barnbarn – han visste vad han talade om. Vi var lika gamla och på samma våglängd. Vi pratade om jämställdhet mellan kvinnor och män och hur viktigt det är att prata med varandra. Seychellierna verkar ha fått förmågan att vårda kärleken med modersmjölken, medan européer ibland går varandra på nerverna i tysthet.
Jag älskar detta lilla land, som utstrålar så mycket visdom och klarhet. Han körde oss ända till stranden. Vi var båda födda 1959, en årgång för årtusendet, konstaterade vi. Han hette Napoleon.

Stranden var enastående! Kroppssurfning i upp till 30 m, klart vatten, skuggiga platser, granitklippor som hämtade ur en målning och en paradisisk stämning. Den verkade inte heller avta en enda gång. Vi gick omkring med ett konstant leende och trodde nästan att vi drömde.

Nästa dag ville vi snorkla och hade valt ut en till synes lugn strand för att komma undan de kraftiga vågorna. Men vi tog fel buss och hamnade vid färjeterminalen. Där berättade en taxichaufför att stranden inte var särskilt bra och körde oss i stället till en avskild, lugn strand med rev och perfekta dykvatten. Han frågade också om vi hade mat med oss, eftersom bussen bara går varannan eller var tredje timme. Där såg vi förtrollande, färgglada fiskar. På eftermiddagen fick vi mycket riktigt vänta länge, och vi fördrev tiden med att läsa högt för varandra.

Den 09.02 gick resan vidare till ön La Digue, som är känd för sina cykelturer och sina fantastiskt vackra stränder. Till vårt jubileum hade vi bokat ett underbart boende – Villa Creole precis vid havet. Än en gång fungerade upphämtningen och transfern perfekt och helt enligt plan. Först skulle vi bara landa, bada, läsa högt för varandra och känna den gränslösa uppfyllelsen av kärleken, vilan och tillvaron.

Den första kvällen köpte vi prisvärd hämtmat och vin från den lilla mataffären i närheten. Sedan delade vi maten med fridfulla hundar på stranden. I skenet från levande ljus och under ett timslångt skyfall njöt vi på terrassen i 27 °C. Här kan man helt enkelt lösa upp gamla irritationer och se allt klarare. Nästa dag cyklade vi tvärs över ön till Grand Anse, förbi kryddträdgården Jardin Du Roi och sköldpaddsreservatet. Runt en enorm granitklippa låg djurens inhägnad, omgiven av en låg mur. De över 100 år gamla kolosserna såg lite sorgsna ut, men det var bara min egen upplevelse.

Grand Anse Jättesköldpadda Förbi vaniljplantor och kryddodlingar fortsatte vi sedan till Anse Source d´Argent. På andra sidan ön finns kilometerlånga stränder med finkornig sand, knappt några människor och fantastiska snorklingsförhållanden. Därifrån fortsätter man längs en liten bergsstig genom djungeln till Petite Anse och ännu längre till Anse de Cocos. En överväldigande skönhet. Den ena stranden var vackrare än den andra. Tyvärr kom vi lite vilse från den egentliga stigen, men till slut hamnade vi ändå på rätt strand. Lite äventyr måste man ju få ha. Vid Anse Cocos, som för oss var den vackraste stranden, finns en lugn lagun på vänster sida, full av färgglada fiskar.

Petite Anse På vägen tillbaka märkte jag att jag hade glömt mina simfenor. Men eftersom det redan började bli mörkt var jag tvungen att lämna dem kvar. Till kvällen hade vi beställt boendets egen meny. Vi hade aldrig kunnat drömma om en så fantastiskt riklig, vacker och välsmakande måltid. Yvette lagar underbar mat. Vi behövde inte gå på restaurang på tre dagar, eftersom vi helt enkelt kunde förvara resterna i kylskåpet till senare.

Middag Turen runt den norra delen av den lilla ön i det varma regnet och vid lågvatten kändes inte så spektakulär, men högläsningen under en klippa medan regnet fortsatte att ösa ner gjorde även denna dag till en oförglömlig upplevelse.

Vår sista etapp var Mahé. Vid färjeterminalen kom en ung man som vi lärt känna under resan fram till mig och gav mig simfenorna som jag hade tappat bort flera dagar tidigare. Jag blev otroligt rörd och glad. Från och med då fick Max och Helene en plats i min bok, där jag skriver om möten med anmärkningsvärda, goda människor.

På återresan från La Digue via Praslin till Mahé visade havet upp en helt annan sida. Det låg stilla som en sjö, och färjan rusade fram över den mjuka oceanen. Delfiner dök upp, flygfiskar sköt fram över vattenytan och en jättesköldpadda solade sig. Allt verkade stå under en lycklig stjärna för vår del.

Mahé är mer livligt och turistiskt än de andra öarna. Vi hade dock valt ett lugnt pensionat lite längre bort, och även där fick vi en snorklingsstrand nästan helt för oss själva. På Divers Lodge erbjöds vi den dyrare lägenheten på övervåningen utan extra kostnad, och vi fick den bästa frukosten, tillagad av två oerhört vänliga unga kvinnor från Nepal.

Den 15.03 hölls en marknad vid stranden Beau Vallon med utsökt mat och goda drycker – curry i alla möjliga varianter, tonfiskpannkakor och kreolska drinkar med både smak och djup. Traditionell kreolsk musik med trummor och sång spelades, och när en plötslig regnskur drog in trängde människorna ihop sig under ståndens små presenningar. När regnet slutade fortsatte festen. Självklart träffade vi det trevliga tyska paret igen. Vi kände oss trygga och nästan som hemma. Snart trodde vi att det inte fanns något mer avkopplande land för den som vill glömma vardagen ett tag. Det här landet förtjänar den allra största respekt.

Christine och Klaus från paradiset.
Trevlig resa.