Seychellerna: en annan värld för oss

Tidigt på morgonen svävar vi över de gröna öarna som reser sig ur det ändlösa havet och landar alldeles intill vattnet på Mahé. Ankomsthanteringen går smidigt, och precis som vi senare får uppleva gång på gång blir man utanför omringad av mängder av taxichaufförer. Vi har inte särskilt mycket bagage och har bestämt oss för att ta de vanliga lokalbussarna (30 cent per resa, oavsett sträcka), vilket också fungerar under hela semestern. Bara en gång vill en busschaufför inte ta med oss eftersom han tycker att vi har för mycket bagage – bussarna är ibland mycket fulla. Men det löser sig förstås, och lokalbefolkningen på bussen är mycket hjälpsam. På så sätt får man också en väldigt direkt inblick i lokalbefolkningens vardag, eftersom alla åker buss (utom på La Digue), men utan tidtabell … När det gäller säkerheten får man göra vissa avkall: bussarna går ju (räcker inte det?), en del vägar är smala och kurviga och vissa busschaufförer har en mycket sportig körstil.

Flygplatsen på Mahé Grand Anse Grand Anse Huvudstaden Victoria är en besvikelse. Inte ens under en promenad genom staden hittar vi något som känns sevärt. Där finns ett litet klocktorn i en gatukorsning, inga särskilt spännande kyrkor, ett hinduiskt tempel och ett föga inbjudande litet museum som utifrån sett har haft betydligt bättre dagar. Desto intressantare är det som naturen har att erbjuda här. Vi hamnar på marknaden, där vi får bekanta oss med nya, okända frukter, botanisera bland mängder av kryddor och köpa verkligt färsk fisk. Fisk säljs för övrigt ofta direkt vid vägkanten av småskaliga fiskare, till rena fyndpriser, men för ett par i en semesterbungalow är den oftast helt enkelt för stor.
För alla som är intresserade av den unika floran är den välskötta botaniska trädgården värd ett besök. Om ni är någorlunda vana vid att gå tar ni er enkelt dit från centrum i riktning mot flygplatsen. Här möter man jättelika snäckor, sköldpaddor, träd som livnär sig med hjälp av luftrötter och alla sorters palmer. Om man blickar upp mot himlen, särskilt i kvällsskymningen, får man dessutom syn på flyghundar, som är okända i Europa – av silhuetten tror man först att de är fladdermöss.

Under vår semester tar vi snabbfärjorna till öarna La Digue och Praslin, där vi kopplar av i 10 dagar i början av juni.
Färjan till La Digue Eftersom det är första gången vi befinner oss nära ekvatorn måste vi vänja oss vid de mycket korta dagarna – klockan 19.00 är det mörkt! – den mycket korta skymningen, den jämna värmen och, för den som är intresserad, en annan stjärnhimmel. Eftersom det alltid är varmt även under korta regnskurar har vi trots våra försök fortfarande alldeles för mycket kläder i resväskan, och det andra paret skor hade vi också kunnat lämna hemma.
En vecka på La Digue – vilken upplevelse! Varje dag upptäcker vi en ny strand. Många kan nås med cykel, men riktigt spännande är det att vandra längs knappt markerade stigar genom den tropiska regnskogen och på så sätt hitta ensliga vikar där klädregler känns meningslösa. Visst är vi som österrikare vana vid vandringsleder, men hettan och värmen tar mer på krafterna än höjdskillnaderna. Det är dock till stor hjälp att veta att det inte finns några giftiga djur eller växter här!

Natur på La Digue Vandring på La Digue Var annars hittar man så fin vit sand, turkosblått varmt vatten och allt inramat av vilda, vackra granitformationer! Vilken strand som är vackrast går förstås att diskutera! Våra barn, som passionerat samlar snäckor, hade dock blivit lite besvikna här, för vi hittar knappt några alls. Och eftersom jag gärna simmar länge och ordentligt blir jag inte helt tillfredsställd: vågorna är ofta mycket höga där det inte finns något rev utanför kusten. Men att låta sig bäras med och sköljas över av vågorna är ett nöje som aldrig tar slut (som simmare kan man ta de vanliga varningarna för strömmar vid de större stränderna i söder med ro), men tyvärr saknar vi en bodyboard! Här på La Digue snubblar vi nästan över bananer, och överallt ligger kokosnötter, apelsiner, citroner, papayor och avokador – en enda stor trädgård där allt växer och mognar året om. Här finns så mycket ovant att se och upptäcka i naturen!

Anse Marron Bananer vid Belle Vue I början av juni verkar vi ha hamnat mitt i lågsäsongen. Långt ifrån alla boenden är fullbokade, och med våra mått mätt är stränderna därför tomma och restaurangerna knappt besökta ens på kvällarna – det är kanske något man måste uppskatta. Vi tycker om det lugnare livet. Här uppstår ingen stress någonstans, och kreolerna är vänliga och hjälpsamma när det behövs. Om man är van vid andra länder i Afrika söder om Sahara, där man verkligen måste vara rädd om både sina tillhörigheter och sitt liv, blir man förvånad över hur fridfullt allt är här.

Hundratals cyklister fyller La Digue – här tar sig alla fram med cykel. Bara var tionde cykel har för övrigt fungerande belysning, och skicket är inte alltid vad man är van vid, men denna cykelö har en alldeles egen atmosfär! Oxkärrorna hör numera nästan sagorna till, och det finns redan en del bilar och små hotellbussar, men egentligen tillhör ön fotgängarna och cyklisterna. Och boendena: här finns nog något för alla, men de många bungalowerna, som ständigt blir fler, dominerar helt klart. Vi bor på Villa Anse Source d'Argent, en stor bungalow på södra delen av ön. De fyra bungalowerna här tas väl om hand av Lina, som håller huset i ordning, ordnar frukost och kan svara på alla frågor man kan tänkas ha. Tv:n har bara en kreolsk kanal, vilket också befriar en från den frestelsen.

Alldeles för snabbt är dagarna på La Digue över, och vi tillbringar ytterligare några dagar på Praslin. Här har vi valt det något ålderstigna men trevligt skötta Le Relax Beach Resort, som ligger direkt vid stranden på västkusten, eftersom det brukar vara mindre vågor här vid den här tiden på året. Det må stämma, men hela västkusten är inte vit utan grön, eftersom allt är täckt av ilandspolade växter (tydligen bör man komma hit i okt./nov. i stället!). Därför beger sig mängder av turister varje dag med buss och bil till stränderna på östkusten, vilket egentligen inte är något problem eftersom avstånden är korta. Det är förmodligen också därför vi hamnar på Anse Lazio på norra delen av ön, och den är faktiskt allra vackrast!

Anse Lazio En strand som hämtad ur en bilderbok, i en lagom stor vik och med knappt några vågor, så att alla kan roa sig i vattnet. Därför söker sig även de seglingskatamaraner som är så vanliga på Seychellerna hit, och plötsligt möter man mängder av turister.

Försäljningsstånd på Praslin Växt på Praslin En krabba Färja från Praslin Och inte ett ord om de flera hundra år gamla sköldpaddorna som ligger här och var längs vägkanten och i trädgårdarna? Inte ett ord om coco de mer, som vi har gett ett lite oanständigt namn? Inte ett ord om den goda maten? Nåväl, allt det kan man läsa om överallt annars.
Alldeles för snabbt är dagarna över och det är dags att resa hem igen. Än en gång förundras vi över flygplatsen, som inte ens har en helt inbyggd avgångshall, över ett flygplan till Europa som är halvtomt och gör det möjligt att ligga bekvämt, och över en värld som trots mobiltelefonernas, tv-apparaternas och allt det andras intåg fortfarande fungerar lite annorlunda.