Vi behövde inte fundera länge för att inse att Seychellerna var värt en resa igen. Naturligtvis med SeyVillas, för de vet hur det ska gå till när det verkligen gäller. Vi hade bokat allt genom denna speciella resebyrå.
Flyget valde vi själva efter en rekommendation. Det var billigt men spartanskt.
Air France – topppris och välrenommerat.
När vi körde från Niedersachsen till flygplatsen Berlin-Tegel i frost och blixthalka fick vi beskedet att vårt anslutningsflyg från Paris till Seychellerna hade ställts in.
Rädslan för en eventuell flygplatsstrejk var ett skämt jämfört med lösningen att missa en dag på La Digue och i stället behöva uthärda Paris på vintern.
När vi kom fram till Berlin hade incheckningspersonalen ingen aning om några inställda flyg. Den ansvarige chefen hade allt under kontroll och efter 10 minuter hade vi ett perfekt alternativ. Via Wien till Dubai med Emirates och sedan vidare till Mahé.
De här öarna kan inte göra en besviken.
Precis som förra gången: anlända och tas emot av Creole. Bli körda till hamnen, utforska Victoria. Köpa frukt på marknaden, växla pengar, byta till sommarkläder, smörja in sig med solskydd, lära känna trevliga människor och vänta på färjan. Njuta av värmen, vågorna och människornas skratt på övre däck.
Den här gången bestämde vi oss direkt för La Digue.
Denna ö där tempot saktar in. Nästan utan bilar, men numera full av elcyklar med breda däck. Reggae hörs från var tredje cykel som tillhör de vänliga lokalborna. De verkar alltid vara på gott humör och det smittar av sig.
Ur högtalaren i en ung rastamans shoppingväska strömmar reggae. Artigt köper han en flaska vatten. Jag gläds åt att kunna vara lycklig helt utan gräs.
Två små fåglar
Vårt gästhus, Le Surmer vid Anse La Réunion, ligger precis bredvid stället där vi bodde för två år sedan. Lika vänligt, men redan lite mer slitet.
Trots det var det först dags att ta igen 38 timmars sömn.
Numera finns det fler matställen för avhämtning, vilket gör det enklare med maten.
Ett lyckligt par
Vår första cykeltur går naturligtvis till Grand Anse.
Strax före avresan hade jag beställt ett lätt strandtält, eftersom jag anade att de få grottorna bland granitklipporna kanske redan skulle vara upptagna.
Tre minuter att sätta upp och ingen stress över att bli solbränd.
Seychellois vet hur de ska bevara sitt land, och det borde var och en av oss turister också göra.
Min drottning och hustru tappade sin snorkel i bränningarna.
En fransk granne tappade sina dykglasögon.
Tillsammans hittade vi båda bland de dånande vågorna.
Kvar finns bara ett gemensamt leende.
Mer behövs inte i detta paradis.
Ändå bör man ha respekt för vågorna och strömmarna.
Nästa dag sitter jag på vår terrass och regnet vräker ner, men det har egentligen inte blivit svalare. Jag sitter fortfarande i shorts och i övrigt naken under himlavalvet.
Januari räknas som regnperiod.
Naturen får växa. I morgon blir det varmt, hett och torrt igen.
Man kan inte annat än skratta i detta varma regn.
Rastafa Vibration, seychellois, yeah.
Vi får känslan av att fler äldre par besöker dessa kärleksöar än 2017.
Men de äldre skrattar och gläds precis lika mycket som de unga.
Öar av kärlek och fred är sällsynta och en ungdomskälla för världen.
Livets och kärlekens salt på vår hud.
Nästa dag cyklade vi den välbekanta sträckan med en lång uppförsbacke och en snabb nedförsbacke tillbaka till Grande Anse och fortsatte direkt längs den 7 minuter långa stigen till Petit Anse.
Vi hade visserligen med oss vårt strandtält, men eftersom alla palmhyddor stod tomma tog vi en av de ljuvligt vackra.
Snart kom en seychellois med rastaflätor fram och sade att om man använder en hydda som han har byggt är det rimligt att billigt köpa en kokosnöt att dricka och en att äta. Totalt 6,75 € inklusive
leverans är och förblir ett rättvist pris.
Han blev glad och kom med läckerheterna till oss.
Höga bränningar och fin snorkling vid klipporna.
Leveransservice
På kvällen åt vi fiskcurry för 20 € med grönsakssoppa, sallad och efterrätt på vårt gästhus.
Den 22.01 nådde vi Anse Cocos
.
Den vackraste spegeln
Min personliga favoritstrand dittills.
Från Petite Anse når man den efter 25 minuter längs en grön djungelstig.
Den är så härligt folktom. Och längst till vänster ligger en grund havsbassäng med underbart vackra fiskar.
Nästan ett måste är att bestiga La Digues högsta berg, Nid d'Aigle.
Det är visserligen bara 333 m högt, men man når toppen genom ett bad av sin egen svett.
500 gångmeter nedanför toppen ligger en trevlig restaurang.
Fråga där vilken väg ni ska ta, för antennen nästan högst upp är inte toppen med den hänförande utsikten.
På vägen tillbaka får ni inte missa den bästa, svalkande fruktcocktailen för 100 rupier.
Läckra cocktails
Den fyller hela kroppen och ansiktet med ren glädje.
Jag frågade de tre trevliga rastamännen om de kände till vägen till Anse Caïman från Anse Cocos.
Vi får se om vi verkligen kan följa deras beskrivning i morgon.
Vägen sägs ta ytterligare 40 minuter.
Man känner snabbt att detta paradisiska liv också håller kroppen i form.
I dag firar jag min 60-årsdag.
Jag vet att jag inte kunde ha firat den på en vackrare plats.
Christine har hängt upp ballonger och girlanger.
I dag ska vi försöka nå Anse Caiman.
När vi kommer fram till Anse Coco ser vi för första gången en stor havssköldpadda i det fria, precis vid stranden – vilken gåva. Höga bränningar och fin snorkling vid klipporna, och vid vår palmhydda väntar en särskild ceremoni på mig.
Min drottning Christine dubbar mig med ett palmsvärd till kokosnötens riddare.
Vilken ära att få svära henne evig trohet.
Dubbningen:
Väpnare Klaus
Så länge har du väntat. Nu är stunden kommen.
På din 60-årsdag, på La Digues vackraste strand, Anse Coco, dubbar jag dig till kokosnötens riddare.
Må du alltid förbli mig troget till tjänst.
Annars …
Eftersom vi bara har badkläder och sandaler på oss vid havsbassängen tänker vi bara gå en kort bit längs vägen mot Anse Caiman.
Anse Caiman
Tvärtemot vad vi läst är den mycket kortare och enklare att gå än väntat.
Efter 20 minuter kommer vi fram till ruinen och den minsta stranden på vår resa hittills.
Bara en mängd eremitkräftor kryllar omkring på den fina vita sanden.
Vägen vidare till Anse Fourmis är däremot verkligen inte att leka med. 20 m före vårt mål bestämmer vi oss för att vända tillbaka.
När vi når vår bungalow efter en lång dag till fots och på cykel känner vi ansträngningen i varenda muskel.
Vi njuter av den förbeställda fiskmiddagen med pumpasallad, chutney och andra läckerheter.
Mätta och belåtna lyssnar vi till ett av de få men högljudda nattliga regnen innan vi båda glider in i en ovanligt orolig sömn.
Vår sista dag på La Digue cyklar vi runt den norra delen av ön under en lätt molntäckt himmel.
På nordvästkusten är havet långgrunt en bra bit ut. Många vassa koraller och stenar lockar inte direkt till bad.
Jättesköldpadda
Vid Anse Fourmis, där vägen tar slut, gick några mäktiga landsköldpaddor över asfalten.
Medan vi läser och efteråt tittar vi på sex seychellier som söker sig fram genom det tidvattenliknande grunda vattnet och drar ut bläckfiskar ur deras hålor med böjda järnkrokar för att försörja sig.
Det verkar vara ett mödosamt arbete som även efter flera timmar som mest ger två till tre av dessa havsdjur som belöning.
Alla medarbetares vänlighet och den goda middagen får oss att glömma den enformiga och lite tråkiga frukosten på Le Surmer.
Precis när vi ska ge oss iväg för att köpa hämtmat drabbas hela ön av ett totalt strömavbrott och bäddas in i fullständigt mörker.
Vi sätter oss därför på boendets egen strand och njuter av stjärnhimlen tills vi kan ge oss iväg efter en timme.
Två hämtställen har redan sålt slut på maten, men vid hamnen får vi fortfarande en utsökt sötsur fiskcurry för 3,50 €.
Nästa dag tillbringar vi tiden fram till hämtningen på stranden under ett skuggande takamakaträd, där vi fortsätter att läsa högt medan en behaglig havsbris svalkar oss hela tiden.
Vidare till Mahé
Än en gång är vi mycket nöjda med alla transferresor med Creole.
Förstklassig service och den ständiga vänligheten värmer hjärtat.
Det är söndag, och efter överfarten på övre däck till Mahé märker vi att även seychellierna gärna gör utflykter. Trafiken på östsidan är intensiv, och stränderna och orterna verkar inte särskilt inbjudande. När vi tar oss över ön till den andra sidan möts vi av betydligt mer lugn och frodig regnskog.
Simone välkomnar oss varmt.
Vårt dubbelrum med lokalt tillverkade möbler är stilfullt inrett, rent och välkomnande. Trots att det är sen eftermiddag kan vi fortfarande beställa middag, och den blir en riktig kulinarisk fest. Dessutom får vi trevligt sällskap av ägaren till Takamaka Green Village.
Takamaka Green Village
Maximiliano, en italienare som omsorgsfullt har byggt upp sitt boende och imponerar med sin gästfrihet.
Hans kock Jim trollar, med hjälp av fantastiske Abdul från Bangladesh, fram en utsökt middag, och som extra avslutning bjuder han på brun och vit Takamaka-kokosrom. Gott.
Anse Takamaka, 5 minuters promenad från pensionatet, passar utmärkt för snorkling, och de låga vågorna gör det till ett rent nöje att bada.
Direkt efter den generösa frukostbuffén är stranden fortfarande tom och inbjudande.
Framåt lunchtid kommer en större mängd dagsbesökare, men det stör oss inte eftersom vi ändå behöver fylla på kylskåpet på boendet.
För att göra det tar vi bussen för 1 € till närmaste ort, Quatre Bones.
Än en gång inser vi att vi tack vare intuition och den utmärkta rådgivningen från SeyVillas har hittat ännu en drömplats.
Ingenting känns tillgjort.
Varje morgon är det de sjungande fåglarna och den porlande bergsbäcken som först hälsar oss välkomna. Bäcken rinner genom Takamaka Green Village och vidare mot det närliggande havet.
Massimo och hans medarbetare tar glatt emot oss vid varje måltid.
Många gäster är inte här för första gången och verkar vara vänner.
Han har ett underbart varmt sätt som utstrålar kärlek till detta land och till gästerna.
Vi är fortfarande lika förtjusta.
”Världens starkaste kvinna”
Tyvärr är det vår näst sista dag. Men tiden här har varit några av våra allra finaste dagar, och vi hoppas verkligen att vi får återvända.
I dag var vi på stranden igen, men det dånande havet och den täta molnhimlen gjorde att det bara gick att kroppssurfa i bränningarna.
Ett kraftigt regn fick oss att gå tillbaka till boendet, och vi bestämde oss för att göra några fler inköp.
Vid hållplatsen väntade redan en ung mamma med sin bildsköna bebis i famnen och snickaren James, med skrattande ögon och en färgglad reggaemössa i Jamaicas färger, på bussen. Timmen vi väntade under tak i ösregnet blev en varm och intressant pratstund om politik, fastighetsbranschen, träkunskap, sociala strukturer och Seychellernas kreolska kultur.
Busschaufförerna är fulländade körexperter. Efter att ha köpt Takamaka-kokosrom och vatten behövde vi den här gången bara vänta i 5 minuter. Plötsligt kom en buss. När jag gav tecken tvärbromsade chauffören, lät oss stiga på och körde oss kostnadsfritt till vårt pensionat. Vi gav gärna dricks, utan att han hade förväntat sig det. Exotisk gränd
Gång på gång gör det oss obeskrivligt lyckliga, men sakta börjar vi bli ledsna över att vi om 36 timmar måste lämna detta underbart vackra och fridfulla land.
Trots det njuter vi av den sista dagen under en mulen himmel.
Vi har stranden helt för oss själva, och på kvällen väntar en underbar avskedsmiddag med
en fin present från värden.
På återseende, Takamaka
