Ett litet hörn av paradiset

Jag vill börja med att säga att vi valde den här ön eftersom vi föredrar lugn, äventyr och att klara oss på egen hand. Här hittade vi därför vårt paradis, den perfekta blandningen av avkoppling och drömstränder, men med en vildare känsla och utan att bli uppassade på samma sätt som på ett hotell. Vårt första intryck var: Är allt det här verkligen på riktigt? Efter hela 13 timmars resa med flyg och färjor, med perfekt tajmade anslutningar, kom vi äntligen fram till hamnen i La Passe klockan 19.00. Där körde en man från företaget ”Creole” oss i en liten skåpbil till vår villa, “Oceane l’Union Villa”. Den kan beskrivas med bara två ord: en dröm.

Den första dagen fick vi möjlighet att bekanta oss med omgivningarna och förstå livsrytmen och de lokala vanorna. På den här ön tar man sig bara fram med cykel eller till fots. Det är viktigt att komma ihåg att de har högertrafik, precis som i engelskspråkiga länder (efter den första dagen kommer det att kännas som om ni alltid har färdats på vänster sida av vägen). Vi valde att hyra två cyklar så att vi kunde ta oss runt hela ön. Den är bara 3 × 5 km stor, och på cirka 30 minuter kan man ta sig från ena änden till den andra. Det finns dessutom bara två huvudvägar. Den ena går runt nästan hela ön, men tar slut ungefär vid Anse Coco, där man måste fortsätta till fots genom skogen längs en ganska besvärlig stig. Den andra går genom öns centrala delar och leder upp till bergstoppen Nid d’Aigles. På vägen kan ni kanske stanna till vid ”Belle Vue”, en bar och restaurang med utsikt över havet och skogen. På kvällen serverar de dessutom en utsökt middag med dagens fasta meny för endast 600 rupier för två personer. Det är så många rätter med fisk, grönsaker och kyckling att middagen känns tillagad för ett helt regemente, och allt är fantastiskt gott. Vägen upp är lite ansträngande, men utsikten som väntar är värd besväret.

Vi gick upp sent på eftermiddagen och stannade till omkring klockan 21.30, då det redan var kolsvart ute. Vi hade kunnat ta transfern tillbaka ner, men eftersom vi hade en ficklampa med oss valde vi i stället att promenera längs skogsstigarna under stjärnhimlen på andra halvklotet. Det är en himmel som fullständigt trollbinder en – man skulle kunna hålla sig vaken hela natten bara för att titta på den. När skulle vi någonsin få en sådan möjlighet igen? Eftersom vi visste att det inte finns några giftiga djur kände vi oss ganska lugna. Som mest kan man stöta på Seychellernas jättespindlar. För den som är rädd för spindlar kan de verka skrämmande eftersom de är stora som en hand, men lyckligtvis är de helt ofarliga. Det finns också en del kackerlackor och vackra flyghundar som, till skillnad från våra fladdermöss, inte bara kommer fram på natten. Om ni tittar upp kan ni se dem flyga även mitt på dagen. Om ni vill besöka ön rekommenderar jag att ni tar med en ficklampa, för när natten faller blir det verkligen mörkt. Det är så mörkt att man inte ser handen framför sig. Gatlyktor finns bara i närheten av centrum i den lilla byn La Passe. I övrigt riskerar ni att köra omkull när som helst om ni cyklar på kvällen, så en ficklampa är verkligen nödvändig. Så snart solen har gått ner blir det mörkt. De enda andra transportmedlen är några skåpbilar med specialtillstånd som kör turister till deras boenden samt taxibilar … det vill säga vackra oxkärror.

Att leva efter öns rytm i en vecka får en att koppla bort verkligheten och inse att man mycket väl klarar sig utan dator, mobiltelefon, tv, internet och så vidare. Man klarar sig utan allt, eftersom allt man behöver för att må bra finns precis där – varken mer eller mindre. Under vår vistelse fick vi många underbara möten med den lokala faunan: jättesköldpaddor på de mest avlägsna platserna som söker sig till ens händer för att bli klappade, eller för att de hoppas få något att äta, och röda kanariefåglar som skänker färg och liv åt den gröna skogen. De är mycket svåra att fotografera, men när man väl lyckas kan man knappt förstå hur naturen har kunnat skapa något så vackert. Och så alla de intensivt gröna geckoödlorna som kamouflerar sig bland bananplantornas blad, för att inte tala om den vita paradisfågeln … namnet säger redan allt!

Ön är full av ”herrelösa” hundar, eller rättare sagt hundar som tillhör alla. Om de tycker om en följer de efter en vart man än går under en stor del av dagen. Många är rädda för hundarna eftersom de tror att de är vildhundar, men jag kan försäkra er om att de är oerhört snälla och bara vill bli klappade och springa omkring tillsammans med någon. Vi träffade särskilt en hund som fick en plats i våra hjärtan. Den var med oss på stranden, lekte med krabborna, grävde enorma hål och kom med en halv kokosnöt som den ville att man skulle kasta. Den hade nästan blivit ”vår hund” och skällde på alla som kom nära oss. Om jag hade kunnat skulle jag ha tagit med den hem.

Före avresan bokade vi en utflykt till Coco, Sister och Felicité Island med Jonathan. Vi tillbringade en underbar dag tillsammans med honom. Tidigt på morgonen tog han med oss för att snorkla, så att vi hann dit innan båtarna kom och kunde se enorma stim av färgglada fiskar, den ena vackrare än den andra. Lyckligtvis fick vi fantastiskt väder och kunde beundra ett otroligt korallrev. Det var första gången vi snorklade, och när jag sänkte ner huvudet under vattnet tappade jag nästan andan av alla känslor. Den dagen var det bara vi två som deltog i utflykten, så på tillbakavägen ordnade Jonathan en utsökt grillmåltid åt oss på stranden med nyfångad jackfish som grillats över ved från kokospalmer – den godaste fisk jag någonsin har ätit! Jag tycker om deras sätt att undvika matsvinn: först får man en liten portion. Om man är mätt är allt bra, annars går man bara fram med tallriken och får mer. Det som blir över kan man sedan ta med hem och äta när man vill.

Under vår rundtur på ön hade vi turen att träffa och bli vän med en lokal kille som drev ett litet stånd med färsk frukt och fruktdrinkar. Vi återvände varje dag vid mellanmålstid, och tillsammans med vår ”mixed fruit juice” – fruktdrinkarna vi känner till här hemma kommer inte ens i närheten – bjöd han oss på en tallrik med kokos, carambola, lime, banan och passionsfrukt. Han satte sig alltid tillsammans med oss, så att vi kunde prata om allt möjligt och samtidigt lära oss nya ord och traditioner från varandras kulturer. Vår sista dag gick vi förbi för att ta farväl och beställde det vanliga. Eftersom han inte hade växel i rupier gav han oss i stället en korg full med nyplockad färsk frukt, som vi kunde äta till en fantastisk frukost morgonen därpå. Tack vare honom fick vi veta att frukten inte besprutas med bekämpningsmedel och gifter som hemma hos oss. De vet knappt vad sådana gifter är, och alla får plocka vad de vill, var de vill. Även vanliga frukter som bananer och passionsfrukt smakar mycket fräschare och mer genuint när de äts i sin naturliga miljö. De är otroligt söta.

Nu kommer vi till det som är svårast att beskriva: stränderna … vad kan man säga, förutom att de alla är helt fantastiska?!? Tänk på att stränderna på östkusten är mycket utsatta för vind och därför farliga att bada vid, medan stränderna på västkusten har betydligt grundare och lugnare vatten, perfekt för snorkling.*

Varje strand har sin egen karaktär, men alla har kritvit sand beströdd med röda korallfragment, kristallklart hav och är lika vackra, orörda och glest besökta. Trots att det var augusti mötte vi nästan aldrig någon på stränderna. Bara Anse Source d’Argent är lite mer välbesökt, men ni kommer alltid att kunna hitta ett eget undangömt hörn av paradiset bland de mäktiga granitblocken. Den här stranden anses vara en av världens vackraste, om inte den allra vackraste, och personligen kan jag säga att det inte skulle kunna vara på något annat sätt. Har ni någonsin försökt föreställa er hur Edens lustgård kan ha sett ut? Ja, Anse Source d’Argent är den perfekta beskrivningen, idealisk för långa bad i ett mycket klart och grunt vatten.

Ett råd från mig är att besöka stränderna vid olika tider på dagen, till exempel på morgonen och sedan på eftermiddagen. De ändrar nämligen utseende helt eftersom tidvattnet växlar var sjätte timme. Vid lågvatten kommer stora sandytor fram som ni inte hade lagt märke till tidigare, och tvärtom.

Vi hade turen att vara där just under La Digues festival, som hålls varje år den 15 augusti. Hela dagen råder det feststämning i byn, människor skrattar och skojar överallt och på avstånd hörs musik genom alla gator som får en att vilja dansa. Vi vill uppleva en resa fullt ut, göra det som lokalbefolkningen gör och umgås med dem. Därför rekommenderar jag att ni varje dag stiger upp så tidigt som möjligt för att få ut mesta möjliga av ön. Klockan 6.30 på morgonen är det underbart: bara ni, några invånare, fågelkvitter och den sötsyrliga doften av frukt, samt folktomma stränder där ni kan se krabbornas hålor som grävts under natten. Under en vecka hann vi utforska ön på längden och tvären utan att stanna upp under dagarna. Vi kom bara hem på kvällen, vid ungefär 19.00, eftersom solen går ner tidigt där. Ön ligger strax söder om ekvatorn, så det är 12 timmars dagsljus och 12 timmars mörker. Innan dess beundrade vi de fantastiska solnedgångarna, alltid olika och i tusen färger, sittande på den vita sandremsan vid ”Anse la Reunion”, framför den lilla ön ”Robinson Island”. Stranden var alltid folktom men underbart vacker, med frodig växtlighet som sträcker sig nästan ända ner till havet, och där hoppas man att paradiset ser ut precis så … detta blev en stående kvällstradition under sju kvällar. Jag varnar er: när ni väl har kommit till La Digue kommer ni aldrig att vilja åka därifrån. Jag tror inte att någon annan plats i världen någonsin kommer att etsa sig fast så djupt i mitt hjärta och mina tankar. En explosion av färger, känslor, dofter och smaker, en explosion av lycka och verkligt liv. Det var en fantastisk upplevelse – ön och dess invånare, som alltid log och var hjälpsamma. På La Digue lämnade vi kvar en bit av våra hjärtan, men jag tror att det vi bär med oss därifrån är värt tre gånger så mycket.

Vi brukar vanligtvis inte anlita resebyråer för våra resor, men vi är verkligen otroligt nöjda med det arbete som SeyVillas gjorde. Allt var oklanderligt och de fanns alltid till hands för att svara på alla frågor, dessutom mycket snabbt. Kort sagt kunde vi inte ha önskat oss något bättre. Ja, vad kan man säga förutom tack för allt … och på återseende, för vi vill komma tillbaka så snart som möjligt!

Sara & Alberto

* Kommentar från SeyVillas: Möjligheten att bada vid de olika stränderna beror på årstiden. Läs vår särskilda avdelning ”Klimat och läge” för att få veta allt om passadvindar och tidvatten.