Oändliga nyanser av blått
Att komma till Seychellerna är lite som att komma till paradiset: det var vad vi alltid hade läst och hört, och det var förstås också vad vi förväntade oss. Men varje upplevelse är unik, och samma sak faller inte alla lika mycket i smaken.
Den täta skogen välkomnade oss i gryningen, insvept i något som liknade ett lätt dis. Men när vi kom fram till färjeläget hade solen redan börjat stiga på himlen och värmen gjorde sig påmind. Öarna är täckta av tät regnskog och reser sig plötsligt ur ett tidvis vilt hav, som aldrig missar ett tillfälle att påminna oss om sin kraft.
Praslin
Praslin välkomnade oss med sin frodiga växtlighet och de intensiva färgklickarna från ylang-ylang och andra färgsprakande blommor. Anse Volbert (Cote d'Or) låg precis framför vårt boende (Cote D'Or Chalets): en långsträckt vit sandstrand som även var perfekt för härliga promenader.
Vi bokade en båtutflykt till ön Curieuse, jättesköldpaddornas rike: en unik upplevelse som ni inte bör missa.
Dagen därpå hade vi bokat inträde till Anse Georgette via Lemuria Resort: stranden är utan tvekan en av öns vackraste. Den omges av en grön golfbana och är inte alltför välbesökt, så här kan man lyssna till havets mäktiga röst när det sköljer turkost över sanden och dånar mot de svarta klipporna med sina kraftfulla vågor.
Även Anse Lazio, som är betydligt större och mer välbesökt, är värd ett besök. Stranden kantas av imponerande granitklippor och passar bäst för vana simmare, eftersom underströmmen gör det svårt att ta sig i och upp ur vattnet. Vågorna möts och bryts mot varandra vid strandkanten i ett skummande famntag som för en flera meter, men med lite försiktighet är det riktigt roligt!
På Praslin kan man också besöka Vallée de Mai, en naturpark som jag skulle säga är unik i världen. Palmer av olika slag, däribland den endemiska coco de mer-palmen, bildar ett enormt naturligt paraply som gör att man kan besöka parken även i ösregn utan att få en enda droppe på sig.
Öarna är mycket fuktiga, även under den så kallade torrperioden: på Seychellerna faller minst 2 meter regn varje år!
La Digue
Vi lämnade Praslin och efter ungefär 15 minuter anlände vi till La Digue. Redan när man ser vattnet i hamnen förstår man att ön döljer hemliga, underbara stränder.
Och så är det verkligen. De är otroligt många och man tar sig till dem med cykel: från fridfulla Anse Severe med sitt klara vatten, perfekt för snorkling, till stämningsfulla Anse Source d'Argent, med sina små vikar och naturliga pooler, från lilla, avskilda och undangömda Anse Patates till Grand Anse med sina dånande, enormt kraftfulla vågor. Var och en döljer ett mysterium, var och en ser ut att vara målad av en synnerligen skicklig hand som har strött ut olika blå nyanser. Det gör dem alla olika, men samtidigt tycks de sväva bland molnen i en nästan overklig värld.
Solnedgångarna vi njöt av på La Digue kommer knappast heller att blekna ur vårt minne ... Att lämna La Digue gör lite ont i hjärtat, för det känns svårt att tro att man någonsin ska få se något lika vackert igen.
Mahé
Men efter bara några timmar tröstade den stora ön Mahé oss i vår saknad genom att bjuda på oväntat svindlande vyer, otroliga utsikter från höjderna och oändligt många vilda stränder. Från bergen kan man beundra småöarna runt Mahé ur ett privilegierat perspektiv. Därifrån är det bara ett ord som dyker upp i tankarna: ”blått”.
På västkusten möts man av fridfulla Beau Vallon, perfekt för långa simturer och sköna tupplurar, samt livliga Port Launay North Beach, som är full av människor. Men fortsätter man söderut hamnar man i en helt annan värld, mer avskild och vild, med stränder där man kan vara helt ensam och föreställa sig att man är den enda levande varelsen – så långt från civilisationen och så nära paradiset.
Jag tänker framför allt på Anse Intendance, där de turkosa nyanserna aldrig tar slut, där havet och himlen flyter samman till en hisnande helhet och där alla tankar försvinner utom en: härifrån vill jag aldrig åka ...
Det var här som en havssköldpadda kom och hälsade på oss under resans sista dag, som om den ville ta farväl och ge oss det som vi hoppas var ett ”på återseende”.
Och så blev det dags att resa hem, att lämna dessa underbara, orörda och vilda öar, där man överraskas av strålande blått åt vilket håll man än vänder sig, där människor med olika etnisk bakgrund och hudfärg välkomnar en med sin bekymmerslöshet och där själen blir lättare för att sedan fyllas av oändlighet.
