Smekmånad på La Digue och Praslin
På fjärde försöket – tack vare corona – lyckades vi äntligen komma iväg på vår smekmånad till Seychellerna i början av maj. I bagaget hade vi, förutom en rejäl dos utmattning och sömnbrist efter den långa resan, en stor nyfikenhet på om verklighetens Seychellerna skulle leva upp till bilderna.
Att Seychellerna är lite mer speciella än andra semestermål anade vi redan direkt efter landningen. Klockan 6.50 på morgonen, precis efter soluppgången, klev vi ur flygplanet – på ena sidan av landningsbanan låg havet mot en röd horisont, på den andra såg vi en liten flygplatsbyggnad och bakom den en bergssluttning som reste sig högt, åtminstone med nordtyska mått mätt, till synes nästan orörd och täckt av djungel. Därifrån hade vi ytterligare några transferresor framför oss innan vi nådde vårt första resmål, La Digue. På själva flygplatsen gick allt snabbt och smidigt. Vi hämtade bara ut SIM-kortet – det går att boka samtidigt som man ansöker om inresetillstånd, vilket vi rekommenderar – och sedan bar det av med minibuss till färjeläget. Där fick vi svettas i våra något Seychellerna-olämpliga reskläder i några timmar innan färjan, i strålande väder och med lugn sjö, först gick till Praslin och sedan vidare till La Digue. Redan då förvånades vi över hur obebyggda öarna såg ut från vattnet. Här och där skymtade ett hus i djungeln, men stora anläggningar eller rentav byggnadskomplex lyste helt med sin frånvaro.
När vi kom fram till La Digue märkte vi redan på vägen till vårt boende hur liten och lättöverskådlig platsen är. Vi bodde på Le Surmer, ett självhushållsboende där frukost erbjuds och som består av uppskattningsvis 10 bungalower i typisk lokal stil. De ligger inbäddade i en mycket vacker trädgård, där växtligheten skärmar av bungalowerna från varandra och ger behaglig avskildhet. Interiören i vår bungalow höll en stabil standard – inte direkt lyxig, men ren och välskött, med välfungerande luftkonditionering i sovrummet, ett kök med det allra nödvändigaste och ett rent badrum, även om det nog var den del som främst skulle behöva renoveras. Man måste samtidigt vänja sig vid att insekter helt enkelt hör till på Seychellerna. Här finns generellt mycket mer liv överallt än vad vi är vana vid från det sönderbetongade Europa. Det gäller allt från irriterande myggor och ofarliga men imponerande stora spindlar, som ofta hänger i sina nät längs vägkanterna – inget för den spindelrädda – till de ständigt närvarande, mycket små myrorna. Jag tvivlar faktiskt på att det finns något boende på Seychellerna som är helt fritt från myror – så håll kakburken stängd! Vi upplevde det inte alls som störande. Till boendet hör dessutom en liten strandremsa med egna solstolar. I en rankning av Seychellernas stränder skulle den visserligen hamna ganska långt ned, men jämfört med vanliga strandmått är den fortfarande mycket vacker.
Och så läget: strandremsan ligger längst ned på La Digues stadsstrand, ”Anse Reunion”, vilket innebär att nästan ingen går förbi. Under större delen av tiden vi tillbringade där – liggande under ett fantastiskt träd som gav skön skugga – hade vi stranden helt för oss själva. Överlag tyckte vi mycket om läget för Le Surmer. Det ligger vid den, enligt oss, vackrare södra delen av Anse Reunion. Lite utanför ”centrum” – eller kanske snarare bykärnan – men allt ligger fortfarande inom gångavstånd och är åtminstone enkelt att nå med cykel. Dessutom ligger Anse Source d'Argent mycket nära.
Efter att ha unnat oss 2 dagar av ren lättja och acklimatisering begav vi oss på den tredje dagen just dit, genom L'Union Estate till Anse Source d'Argent. Gården och den gamla kyrkogården tyckte vi var måttligt spännande, medan monoliten var riktigt imponerande. Mest förtjusta blev vi dock i Aldabrasköldpaddorna som lever vid dess fot och som vi mötte här för första gången. Även promenaden genom palmlundarna, där palmerna blir otroligt höga och kokosnötterna hänger hotfullt ovanför, var bara den en mycket vacker naturupplevelse.
Anse Source d'Argent är precis allt det som Seychellerna utlovar, och det är svårt att inte falla in i svulstig strandromantik – det är helt enkelt otroligt vackert. Stranden löper längs kusten mellan de karakteristiska ”stenhögarna” och är uppdelad i flera mindre avsnitt. Här fick vi också vår första verkliga känsla för hur otroligt orörda Seychellernas stränder är. På ingen av stränderna vi såg fanns bebyggelse direkt bakom stranden. Om det över huvud taget fanns någon låg den snarare i tredje raden. Efter strandremsan följer alltid ett naturligt grönområde, det finns inga långa rader av solstolar och bara då och då små, enkelt hopspikade försäljningsstånd som smälter perfekt in i omgivningen. Så var det även här, på en av de mest välbesökta stränderna vi såg på Seychellerna. Men även här gällde att det trots allt var förhållandevis få människor. Och den som är beredd att promenera får allt färre konkurrenter om sin egen plats i palmskuggan ju längre bort längs stranden man går.
Under en sådan palm tillbringade vi sedan en underbart avkopplande dag. Vi tog in det vackra landskapet, nöp oss då och då i armen för att kontrollera att allt verkligen var på riktigt och utsatte trots litervis med solskyddsfaktor 50, bad med T-shirt och flykt in i skuggan genast vår europeiskt alpvita hud för lite mer sol än den tålde. På ungefär samma sätt fortsatte vår vistelse på La Digue, omväxlande med avkoppling på hotellstranden och utflykter. 2 dagar senare cyklade vi längs öns nordkust, som bitvis blir betydligt ”råare” ju längre österut man kommer. Här märks havets kraft, och ibland för det tankarna till en seychellisk version av Nordsjön.
I nordväst finns dock även mer skyddade och vackra stränder. Särskilt den mycket lilla men fina bukten vid Patatran Hotel har stannat kvar i minnet – liksom Chez Jules, som ligger ganska långt österut mitt ute i ingenstans och där vi åt en av våra bästa middagar någonsin. Sedan följde ett äventyr på hemvägen: cyklarna på La Digue är inte direkt generöst utrustade med lampor, och vägen i det här området har ännu mindre belysning. Det var bara att cykla eller leda cykeln genom djungeln med mobillampan i handen. Här bör kanske tilläggas att vi inte alls kände oss otrygga – särskilt på La Digue kände vi oss alltid mycket bekväma och säkra, och på det något större Praslin bara en aning mindre.
Efter ytterligare en avkopplande dag på hotellstranden unnade vi oss en middag i solnedgången uppe på berget på ”Belle Vue”, som vi varmt rekommenderar både för maten och utsikten.
Därefter satte vi oss åter på cyklarna för att utforska de 3 stora stränderna på öns sydöstra kust – Grand Anse, Petite Anse & Anse Cocos. Vägen går vackert genom öns grönskande inland till andra sidan, där vi parkerade våra cyklar vid ”Grand Anse”.
De tre stränderna på den här sidan av ön kännetecknas av att de är mycket större än de mindre stränderna på öns övriga sidor. Det är farligt att simma och ont om skugga, eftersom växtligheten ligger något längre från stranden och är mindre frodig. Det gjorde att dessa vackra, vidsträckta stränder till stor del var tomma under vårt besök, och vi behövde bara dela dem med vad som kändes som tre–fyra andra personer – eller inte någon alls. Det gäller framför allt de två förstnämnda stränderna och i något mindre utsträckning Anse Cocos . Från ”Grand Anse” går man längs en upptrampad stig genom djungeln, med några få och mycket enkla klätterpartier, först till ”Petit Anse” och därefter till Anse Cocos. Vid den sistnämnda stranden är det lite mer folk, eftersom det också finns några palmer här och en liten hydda på stranden under vårt besök serverade en fantastisk grillunch till ett rimligt pris samt smoothies.
Framför allt finns det vid den norra änden av Anse Cocos en liten badvik som skyddas av stora klippor, där det är säkert att simma och dessutom en liten upplevelse i sig. Här tillbringade vi hela dagen, tills tidvattnet nästan helt hade slukat stranden. Som ett sista litet äventyr ville vi i slutet av vår vistelse på La Digue vandra till ”Anse Marron”, som ligger gömd vid öns sydspets. Överallt varnas man för att ge sig dit utan guide, eftersom vägen är svår och inte helt ofarlig. Efter liknande erfarenheter på andra platser, där vi i efterhand varit irriterade över att ha bundit oss till en grupp för en sträcka som utan problem hade gått att klara på egen hand, bestämde vi oss för att försöka själva. Faktum är att en guide hade varit till hjälp här. Vi startade återigen från ”Grand Anse”, men den här gången söderut, och fick till slut ge upp på stranden precis före vårt mål.
Här måste man klättra över en av de karakteristiska klippformationerna – vägen är svår att hitta och utan hjälp är passagen alltför riskabel (på avstånd såg vi senare en guidad grupp ta sig förbi platsen). Vår rekommendation är därför att bita i det sura äpplet och anlita en guide.
Därmed var vår vecka på denna vackra lilla ö tyvärr redan över, och vi tog färjan till Praslin för resans andra vecka. Vid ankomsten märker man genast att ön känns lite livligare än La Digue – plötsligt finns det vägar och bilar igen, fler människor och allt känns mer bebyggt. Från färjeläget tog vi oss sedan tvärs över ön till Bliss Hotel Praslin, den enligt planeringen finare av våra två inkvarteringar, där vi ville tillbringa mer tid vid simbassängen och stranden.
Så blev det också – hotellanläggningen är mycket modern och välskött, rummet var väldigt fint och personalen var fantastisk och löste alla små ”problem” direkt. Efter den första bortskämda veckan med en underbar egen strand var dock stranden ”Grand Anse” precis framför hotellet en liten besvikelse, eftersom den vid den här tiden på året tyvärr var täckt av ilandspolade alger. Algerna är ett problem som vi mycket väl kände till i förväg och som tydligen berör stora delar av Praslins västkust. Här såg vi också många stackars människor med skottkärror som uppenbarligen försökte hålla stränderna någorlunda fria från alger. Utöver det rent visuella problemet kläcks det även små sandflugor i algerna. De håller sig inte bara på stranden utan är också aktiva på dagen – även dagtid dränkte vi oss därför för det mesta i DEET för att inte bli uppätna. Men när vi väl hade ”upptäckt” detta den första dagen och anpassat oss efter det var problemet ur världen. Därför rekommenderar vi starkt att ni tar med er tillräckligt med insektsmedel! En bonus för oss djurvänner var dessutom hotellets egna jättesköldpaddor och katterna som höll till på hotellområdet.
Här tillbringade vi några mycket fina och avkopplande dagar och gjorde även tre dagsutflykter. En dag åkte vi till den berömda Anse Lazio på öns norra sida. Eftersom stranden endast kan nås direkt med bil eller buss från öster skulle vi ha behövt åka runt hela ön. Vi valde i stället alternativet att ta lokalbussarna till deras ändhållplats vid ”Mont Plaisir” och därifrån vandra den sista sträckan till Anse Lazio . Enbart bussresan är ett litet äventyr som är väl värt mödan, och även vandringen är fin, med fantastisk utsikt ned över vikarna och en sträcka genom djungeln.
Större delen av vägen går på asfalt och bitvis över lite mer ojämn terräng, men sträckan är lätt att klara av. Själva stranden är betydligt mer välbesökt än allt vi var vana vid från La Digue, men också – ett ord som tyvärr snabbt blir uttjatat på Seychellerna – vacker och väl värd ett besök. Här var det särskilt roligt att bada, eftersom havets kraft in mot viken varierar väldigt mycket. Ena stunden finns det nästan inga vågor alls, och i nästa slås man omkull av en våg som är högre än man själv. Det är roligt, men även när man vet om det blir man överraskad då och då. Vissa av de större vågorna är faktiskt inte helt ofarliga, så man bör vara lite försiktig för att inte bromsa med ansiktet i sanden. I samband med detta driver havet här en omfattande byteshandel med solglasögon – bara under dagen vi var där såg vi fem personer förlora sina solglasögon i en våg. Samtidigt hittas det ständigt solglasögon överallt på stranden, och man letar efter deras ägare, som förvånansvärt ofta återfinns. Mitt tips: ta av dem innan ni badar!
Ett besök i Vallée de Mai, ett naturreservat mitt på ön, är också ett måste under en vistelse på Praslin. Det är väl värt utflykten: bara att få se denna verkligt säregna palm, som enbart förekommer på Seychellerna, med sina gigantiska kokosnötter. Dessutom hade vi en mycket trevlig och underhållande guide som gjorde upplevelsen komplett. Den avslutande höjdpunkten för oss var dock en dagsutflykt med båt. Först åkte vi till den lilla ön St. Pierre och snorklade där, vilket verkligen är en upplevelse med Seychellernas fiskrika undervattensvärld. Korallerna har tyvärr till stor del dött under de senaste åren på grund av den extrema värmen och det alltför varma vattnet, och först nu har man börjat odla fram nya på konstgjord väg. Därifrån fortsatte vi till ön Curieuse, där det finns en uppfödnings- och skyddsstation för jättesköldpaddor. Här fick vi även se små sköldpaddsungar.
Dessutom serverades en grillunch här. På eftermiddagen gjorde vi ett kort besök vid den också mycket vackra, lilla Anse Georgette i norra Praslin och snorklade sedan ännu en gång vid ”Anse Lazio” som avslutning. En utflykt som jag verkligen kan rekommendera till alla.
Och sedan var det tyvärr redan dags att ta farväl av det vackra lilla paradis som Seychellerna är och förhoppningsvis kommer att förbli länge än. På färjeresan tillbaka från Praslin till Mahé var vi än en gång väldigt glada över att SeyVillas hade rekommenderat oss biljetter till övre däck, eftersom sjön gick ganska hög den här gången. Med några åksjuketabletter och blicken fäst vid horisonten klarade vi oss även igenom detta utan missöden – men sällan har vi sett så många plågade blickar omkring oss på ett fartyg.
Tyvärr fick vi inte se något alls av Mahé och många av de andra öarna, och framför allt hade vi långt ifrån fått nog av La Digue – om vi kan kommer vi tillbaka!