La Digue: en minisemester i paradiset

Eftersom vi bara hade några få semesterdagar valde vi att tillbringa dem alla på den ö som bäst motsvarade vår syn på semester, och La Digue levde verkligen upp till våra förväntningar: lummig, spännande att upptäcka, småskalig och långt från massturismen. Trots att det var regnperiod var vädret dessutom soligt under hela vistelsen.

Vi bokade flygen själva via Emirates och valde pensionatet på SeyVillas webbplats, som även ordnade assistans på plats och alla transfer genom en lokal agentur.

När vi anlände till Victoria klockan 7 på morgonen var vi bleka och utmattade, men bara några minuter efter ankomsten till det charmiga Pension Michel promenerade vi till det lugna vattnet vid Anse La Réunion, mindre än 200 m från pensionatet.

La Digue, Anse La Réunion

På vägen tillbaka stannade vi vid mataffären för att köpa något att äta och lokal öl, som vi avnjöt med fötterna högt på verandan utanför vårt rum. Sedan blev det dags för middag, varje kväll en typisk kreolsk måltid med en perfekt balans av förrätter, ris, kött, fisk, tillbehör och efterrätt.

Efter middagen promenerade vi till La Passe, där vi satt på piren och lät oss hypnotiseras av fiskarna som jagade varandra i vågorna i den starka strömmen. Då insåg vi hur trötta vi faktiskt var. Sömnen tog emot oss bland ett överflöd av kuddar, frangipani och hibiskus.

Nästa morgon hyrde vi cyklar och begav oss till den berömda Anse Source d'Argent, 750 m från pensionatet. Vi betalade inträdet på 100 SCR vid parkens entré och följde stigen. Framför oss bredde färgerna ut sig som skulle prägla alla våra dagar här: den vita sanden, det azurblå havet, den klargröna växtligheten och den grå graniten.

Laura vid Anse Source d’Argent

Vi hittade en liten strandvik omgiven av klippor som vi fick helt för oss själva och gav oss ut för att upptäcka undervattensvärldens underverk. Det var visserligen inte Stora barriärrevet, men fiskar i alla möjliga färger och en lätt oroande rocka som gled förbi alldeles intill gjorde oss ändå mer än nöjda. Det blev ingen lunch, men den lilla kiosken erbjöd fantastiska fruktjuicer och cocktails med något oklart innehåll. Vi fortsatte lite längre söderut, men en hög klippa fick oss att vända. I stället tog vi cyklarna och började klättringen upp mot baren Bellevue, cirka 300 m ö.h. Det behöver knappast sägas att vi fick leda cyklarna under några av de allra brantaste partierna, men den enorma ansträngningen belönades rikligt av den fantastiska utsikten där uppifrån. Efter något att dricka susade vi ned igen i full fart – men inte innan vi hade kontrollerat bromsarna – mot La Réunion och La Passe, förbi hamnen och fram precis i tid för solnedgången vid Anse Severe.

La Digue, solnedgång vid Anse Severe

Ön är inte mer än 5 km lång och 3 km bred, och under våra få dagar här ville vi hinna se så mycket som möjligt. Därför styrde vi mot den andra sidan. I hamnen bokade vi en båtutflykt till de närliggande öarna Coco och Félicité för eftermiddagen. Sedan fortsatte vi mot Anse Severe och öns nordligaste udde, som vi rundade. Den stenlagda vägen följer havet, och från Anse Patates fortsatte vi söderut tills vägen tog slut.

La Digue, på cykel i närheten av Anse Patates

Härifrån går det att fortsätta till fots, men vi valde att stanna på den stora Anse Banane, under ett enormt träd och med kiosken bakom oss, där barstolarna var strategiskt placerade med utsikt över havet. Vi kom tidigt till hamnen, men eftersom vi var de enda passagerarna på båten gav vi oss genast av mot Coco Island:

Coco Island Enorma fiskar i obeskrivliga färger och en nyfiken sköldpadda som simmade fram till oss för att bli fotograferad. En vänlig sköldpadda mellan Coco och Félicitè

På Félicité möttes vi av ännu ett nytt hotell-”monster” under uppförande. Efter viss möda tog vi oss fram till den vita sanden, där vi stannade och beundrade spåren efter sköldpaddorna. Solnedgången såg vi från borden på sanden vid baren Fish Trap, nära hamnen.

La Digue, aperitif vid havet

Nu återstod den sydöstra sidan att utforska. Det var bara att ta sig över höjden, och så var vi framme vid Grand Anse, en enorm kritvit bukt inramad av frodiga kullar. Vi fortsatte till fots mot Petite Anse och sedan vidare till vårt mål: Anse Cocos. Förtrollande, liten och avskild – vi träffade nästan ingen där. Många ger nog upp på grund av promenaden på minst 30 minuter längs en stig som är mycket tydligt markerad med små trähänder.

Simone med utsikt över Anse Cocos, La Digue

En paradisfågel med lång vit stjärt fulländade det underbara sceneriet. På vägen tillbaka stannade vi till bland Grand Anses höga havsvågor, den enda platsen på ön där vi såg några surfbrädor.

Just som vi började känna oss hemmastadda var det dags att resa vidare. Vi tillbringade morgonen vid Anse La Réunion, precis som den första eftermiddagen. Vattnet stod inte högt, men under ytan bjöds vi på sköldpaddor, rockor och märkliga fiskar som gömde sig bakom övergivna ankare. Vi kom till flygplatsen i Victoria långt före avgången, så vi lämnade våra kabinväskor på polisstationen och tog en taxi till Eden Island Marina, en småbåtshamn med lyxiga lägenheter och yachter som påminde om Costa Smeralda. Mycket vackert, bra restauranger och en perfekt solnedgång. Sedan var vi redo att gå ombord på flyget till Dubai, där vi tillbringade natten med att utforska staden innan vi fortsatte mot Malpensa.

Det hade varit några perfekta dagar. Tack, Seychellerna, och tack, SeyVillas!