Seychellerna – de måste helt enkelt upplevas

När vi landade på Mahé efter den 10 timmar långa flygresan kunde jag knappt tro att vi verkligen var på Seychellerna. SEYCHELLERNA! Ett lyxresmål, hade vi ofta fått höra före resan. Mmhh … ”Vad är det egentligen som väntar oss där?” Den frågan ställde jag mig om och om igen. Det allra första som mötte oss var den fuktiga, söta luften som slår emot en så fort man går nerför flygplanstrappan. En dröm. Redan på flygplatsen visste jag att vi skulle trivas väldigt bra här.

Seychellierna är väldigt vänliga människor, och jag tror att denna genuina vänlighet inte minst beror på att det INTE strömmar tusentals turister till öarna varje dag. På vägen till hotellet gav chauffören oss sååå många tips på sådant vi absolut måste göra och se. Efter cirka 25 minuters bilresa kom vi fram till hotellet Double Tree by Hilton - Allamanda Resort & Spa, och utsikten över Indiska oceanen från lobbyn var obeskrivligt vacker. Färgerna är nästan omöjliga att ta in med blicken, vilket för övrigt var svårt under hela bilresan. Jag har sällan sett en sådan frodig grönska. Anse Forbans, där hotellet ligger, är en alldeles fantastisk och vacker strand, även om sanden inte är finkornig överallt.

Badskor är ett måste här, senast när man ska bada eller snorkla. Dels hade vi i september en härlig bris och därmed en ganska upprörd Indisk ocean. De allra högsta vågorna stoppas visserligen av revet, men vid högvatten sköljer vågorna ändå upp en hel del vassa stenar och koraller som havet inte alltid tar med sig tillbaka. Och att trampa på dem gör ont. Dels trivs både små och stora sjöborrar väldigt bra här. Trots det är det en helt fantastiskt vacker strand, som just tack vare de uppspolade stenarna såg annorlunda ut varje dag. Vi hade hyrt en bil under hela vistelsen, vilket är lika nödvändigt som badskor. Redan den första dagen gav vi oss i väg på eftermiddagen för att utforska ön lite. Det var lördag, och vad vi inte visste var att Seychellerna nog har de mest arbetstagarvänliga arbetsvillkoren som finns. Åtminstone när det gäller handeln och dess öppettider. Klockan 14 stänger de stora mataffärerna. Nåja, det finns inte särskilt många av dem, men till en början kändes det ändå lite märkligt att inte allt hade öppet till sent på kvällen, 7 dagar i veckan, som man exempelvis är van vid från Asien. Men man vänjer sig och planerar därefter, och på något sätt är det också väldigt fint, för kanske är det en av anledningarna till att människorna där helt enkelt verkar nöjda. Man måste bara klara sig i ungefär 2 dagar, och de små kioskägarna uppe i bergen vet att turisterna bara har möjlighet att handla hos dem från lördag klockan 14 till måndag morgon. Så vår första ”delikatess” på Seychellerna blev lyxkakor, åtminstone sett till priset (är det kanske det som menas med lyxresmål? ;-)) Förpackningen var ganska dammig. Men vi var så hungriga att det helt enkelt fick bli så, och vi visste ju inte när eller om vi skulle stöta på en restaurang eller något liknande. Vi körde alltså kors och tvärs över ön för att ta in så mycket som möjligt och få ett första intryck. På ett sådant resmål är man ju redan första dagen lite rädd för att missa något eller råka förbise någonting. Vi körde förbi de vackraste stränder vi dittills hade sett. Överallt fanns lokalbor som firade helgen och livet. Vid varje strand, i varje vik och runt varje hörn doftade det grillad fisk och grillat kött, och allt ackompanjerades av fantastisk musik från bilradioapparater eller medhavda bergsprängare. Helt otroligt. Alldeles underbart. Hela atmosfären var ovärderlig, och vi njöt av att köra förbi allt och ta in dofterna och vyerna.

Jag kan inte ens namnet på en del av stränderna, men jag tror att det är just resan ut i det mer eller mindre okända som är själva tjusningen. Vi brukar göra så på alla platser vi besöker: vi ger oss helt enkelt i väg och ser vart vägen leder oss. Några namn lyckades jag ändå ta reda på. Vi besökte vackra Anse Bazarca.

Oj, vilka vågor det var där. Helt galet!!! En bit längre bort kom vi sedan till Petite Police, och där var vi ensamma. HELT ENSAMMA. Som på nästan alla stränder på Seychellerna.

Det trodde vi åtminstone. Inne bland buskarna stod en lokalbo och högg och skar palmblad i småbitar. Först kändes det lite kusligt, men om man bemöter människor vänligt hälsar till och med mannen med macheten ;-) Vi småpratade en stund med honom och njöt sedan av den här vackra stranden. Längs vägen från Allamanda Resort till Victoria låg lika många vackra stränder, och även när man kör längs Cap Ternay Road finns det stränder där man helt enkelt måste stanna och insupa atmosfären.

På kvällarna åkte vi alltid till Kaz Kreol och åt där. En mysig strandrestaurang som serverade pizza, pasta, kreolska rätter och kinesisk mat.

Tyvärr var ”Surfers”, som vi alltid körde förbi på vägen till Kaz Kreol, stängt under hela vår vistelse. Synd. Eftersom priserna på Seychellerna är höga handlade vi i mataffären i Victoria med några dagars mellanrum, och någon dag blev det därför också en snabbnudelkopp och en fralla med pålägg. Till slut hade man ju tagit sig igenom hela menyn på Kaz Kreol. Men maten var alltid supergod. Mataffären i Victoria kan vi för övrigt varmt rekommendera. Vi älskar att uppleva det verkliga livet i länderna vi reser till, och det börjar bland annat i mataffären. Dessutom är det helt enkelt roligt att titta på, köpa och prova annorlunda produkter, framför allt sådana som är obekanta för oss. Om man vill kan man köpa dagsfärsk fisk vid vägkanten varje dag. Man behöver inte heller känna sig tveksam, även om det kan verka främmande för oss européer att fisken ligger där i solen. I Victoria finns en stor saluhall där man också kan köpa alla möjliga sorters frukt, grönsaker, kryddor och fisk.

OCH … där finns de här spindlarna överallt. Palmspindlar. De är de största spindlar jag någonsin har sett. Puh. Det är en utmaning att gå under dem. De finns överallt på Seychellerna, men i den här saluhallen hänger de precis ovanför huvudet på en och verkar trivas bra. Men jag såg aldrig någon av dem röra sig. Så allt var (nästan) bra ;-)

På Mahé är en bil alltså ett MÅSTE! Vänstertrafiken är helt okej och ganska lätt att hantera, så länge man inte försöker vara snabbast och starkast. Seychellierna verkar kunna köra på vägarna med förbundna ögon, och den nivån når vi aldrig så snabbt. Så blinka, kör åt sidan till vänster och vinka förbi bilen bakom. Oftast får man ett varmt tack för det. Det finns djupa diken längs vägkanterna, vilket är ytterligare ett skäl att köra försiktigt. Dessutom finns det nästan ingen gatubelysning, och det känns som om alla kör med helljus hela tiden, vilket förstås bländar något enormt i mörkret. Kör alltså alltid försiktigt, men var inte rädda. Det är fantastiskt att köra längs kusten, ta in öns och vattnets alla färger och kunna stanna precis när man vill.

Vi ville förstås inte bara lära känna Mahé, utan åtminstone även Praslin och La Digue. Eftersom jag hade läst en del skräckhistorier om den höga sjögången bestämde vi oss för att ta ett inrikesflyg med Air Seychelles. Vi flög från Mahé till Praslin. Det kostade visserligen dubbelt så mycket som färjan, men var desto mer äventyrligt. Om vi inte hade gjort det skulle vi ha ångrat oss. Bara det lilla flygplanet var en höjdpunkt, och sedan utsikten genom fönstret. Bilderna talar för sig själva.

Rekommenderas verkligen. Flygresan tog 15 minuter, men vi hade gärna fortsatt flyga hur länge som helst. Från Praslin till La Digue tog vi sedan färjan, och även det tyckte jag var ganska roligt. Men jag måste verkligen säga att rapporterna inte är överdrivna. Indiska oceanen har ganska hög sjögång i september, och jag hade läst att sträckan Praslin–La Digue–Praslin egentligen inte skulle vara så farlig. Det var den i och för sig inte heller, men om ni lätt blir sjösjuka och måste stå ut med det i drygt 1 timme från Mahé till Praslin rekommenderar jag verkligen att flyga. Då får man uppleva lite av varje, och det har ju också sina fördelar. På Praslin hade vi en riktigt rolig taxichaufför (Selbie) som körde oss från flygplatsen till Anse Lazio, nationalparken Vallée de Mai och därifrån vidare till färjehamnen. På La Digue cyklade vi sedan, hur skulle det annars gå till?

Under färden över ön med Selbie kunde man redan se att den på något sätt är helt annorlunda än Mahé. Varken bättre eller sämre. Bara annorlunda. Vi var vid Anse Lazio riktigt tidigt på morgonen. Där fanns inte en enda människa. Bara några katamaraner låg för ankar, och små, mjuka vågor rullade in. Ett unikt och obeskrivligt lugn.

Sedan åkte vi vidare till nationalparken Vallée de Mai. Myggmedel är högsta prioritet. Oj ... De där myggorna hittar varenda liten fläck som inte är insmord. Men nationalparken, med sin mångfald av växter, palmer och träd, är helt enkelt hisnande. Här växer den världsberömda Coco de Mer. Ett av naturens många underverk. Palmerna är så höga och täta att man knappt kan se var de slutar. Tyvärr fick vi inte syn på någon Black Parrot, men det gjorde inte så mycket. Sådan är naturen.

Vi kunde däremot höra dem ;-) Det är som en förtrollad skog, och man känner sig som om man blivit strandsatt mitt i den djupaste djungeln. När vi var där började det regna. Även det är en del av naturen, och det var obeskrivligt vackert att höra regnet smattra mot de stora bladen och se hur växterna tog till sig vattnet. Vattnet rann i små strilar längs stammarna och växternas blad hela vägen ner till marken. Vi tyckte att det var fascinerande.

När man kommer fram till La Digue känner man sig lite hjälplös under de första metrarna, tills man får syn på alla cyklar. Vi tog inte de allra första, utan gick en bit först och hyrde sedan två cyklar. Det var en riktigt häftig känsla att susa runt på ön på sin egen tillfälliga cykel och veta att det i stort sett är det enda sättet att ta sig fram. Mer eller mindre. Numera kör även några små bilar och lastbilar där. Vi hade en chalet på hotellet Fleur de Lys. En riktigt fin, liten bungalowanläggning som drivs med stor omsorg. På morgonen öppnar man dörren och får frukosten serverad på terrassen. Man äter frukost tillsammans med tamhönsen och deras kycklingar, madagaskarduvorna, madagaskarvävarna och de bruna majorna, som alla bjöd på sin allra vackraste sång. Underbart!!! Okej, hönsen kacklade mest glatt, men det var ändå något alldeles särskilt att äta frukost mitt bland alla dessa olika djur och dela maten med dem.

Vi besökte flera stränder och självklart även den världsberömda Anse Source D’Argent.

Tvärtemot våra förväntningar var inte heller den hopplöst full av folk. Samtidigt hade vi inte de bästa väderförhållandena för att få se den i all sin prakt. Vi kunde bara ana HUR vacker den måste vara när dagens sista solstrålar förvandlar den till ett rosaorange drömlandskap. Trots det blev vi helt förtrollade och kunde inte sluta förundras. Det är utan tvekan en av världens vackraste stränder, och just eftersom den ligger på en ö som inte översvämmas av turister kommer den förhoppningsvis alltid att förbli lika vacker.

Om ni gärna köper souvenirer bör ni passa på i butiken vid hamnen på La Digue. Vi hittade ingen annan souvenirbutik med ett bättre utbud än den. Visserligen finns där ändå mest det vanliga småkrimskramset, men det spelar ingen roll. Även ett litet läderarmband får en särskild betydelse när man köper det på La Digue.

Ett av de kanske finaste ögonblicken vi har fått uppleva under våra resor hittills var när vi stötte på en sköldpadda under en cykeltur. Bara så där. Vi hade redan sett flera, men alltid i fångenskap. Och plötsligt stod den där! Vid vägkanten och mumsade belåtet på några blad som ett par som hade cyklat förbi före oss hade lagt dit. Vi hämtade mer mat, tog några bilder och bara njöt av stunden med gåshud som aldrig ville lägga sig. Det var en känsla som helt enkelt inte går att beskriva med ord.

De båda hotellen är helt olika, och jag vill inte jämföra dem med varandra. Allamanda Resort är en pärla på Mahé. Vi trivdes väldigt bra där. Alla rum har havsutsikt och en enorm terrass med ett bord, 2 stolar och en stor dubbelsolsäng. Det finns även rum med bubbelpool, men dem kan jag inte uttala mig om. Faktum är dock att när man har ett så vackert hav precis framför sig och en stor simbassäng med direkt havsutsikt, behövs det enligt min mening inget rum med bubbelpool. Men det måste förstås var och en avgöra själv. Rummen är mycket stora och fina, och sängen är otroligt bekväm. Det första man ser när man slår upp ögonen på morgonen är havet. Personalen är fantastiskt vänlig, med ett och annat undantag, men sådant får man väl hantera ibland. Att äta frukost och samtidigt höra vågorna brytas är en ren njutning, och dörrarna stängs bara när det regnar kraftigt eller stormar. Varje dag fanns det färska juicer, massor av frukt och något för alla på buffén. Sammantaget tyckte vi verkligen om att komma ”hem” efter en lång dag fylld av upptäckter. Tack till hela teamet för en härlig vistelse, och även tack till Carolina, den trevliga spanska resortchefen som man alltid kunde ha en rolig pratstund med.

Fleur de Lys har jag redan beskrivit i avsnittet om La Digue. Vi är överens om att vi gärna skulle semestra där igen. Mer lugn och avkoppling än så går knappast att få. Även här vill vi tacka hela teamet, som månar om gästernas välbefinnande och ser till att anläggningen bevarar sin vackra, naturliga karaktär och sköts så väl.

Seychellerna är redan i sig ett lyxigt resmål, eftersom det helt enkelt inte finns någon massturism. Det är förmodligen en av anledningarna till att öarna har en så speciell status. Priserna på livsmedel och andra utgifter går inte att jämföra med dem man exempelvis har i Sydostasien. De är betydligt högre, och vi lade ungefär 50 euro per dag på drycker, middagar och ibland även luncher på restaurang samt lite sötsaker mellan måltiderna. Beroende på vad vi beställde varierade summan upp till cirka 80 euro. Men om man vet det i förväg och ser över sin ekonomi kan man avgöra om man hellre vill boka ett billigare boende med självhushåll och laga mat själv när man känner för det, gå ut och äta eller välja en resort där frukost, halvpension eller helpension ingår. Personligen älskar vi att lära känna människorna och deras kultur, och därmed även det lokala köket, så vi skulle alltid som mest boka ett hotell med frukost. Att stiga upp på morgonen och sätta sig vid ett dukat bord är trots allt en lyx som vi uppskattar. Vad som sedan händer under resten av dagen kan variera. Mataffär eller restaurang. Allt är möjligt.

På 16 dagar hinner man resa runt ganska bra på Seychellerna, eftersom allt är så litet. För vår del var det helt rätt att först utforska Mahé och sedan, efter några dagar, göra en avstickare till Praslin och La Digue. Självklart skulle man utan problem kunna planera in några extra dagar på Praslin, men under den korta tid vi var där hann vi se och uppleva så mycket att vi inte alls är ledsna över att vi inte stannade längre. Däremot finns det många andra öar i arkipelagen som vi är väldigt intresserade av och som vi inte hann besöka.

Seychellois är ett mycket vänligt folk, och man behöver bara vara lite öppen för omvärlden för att förstå vissa saker och bemöta människorna vänligt. Då är de lika vänliga tillbaka, och man kan få trevliga samtal.

En bil på Mahé är ett MÅSTE! Den ger frihet, och bara på det sättet får man se det man verkligen vill se och sådant man råkar upptäcka längs vägen. Se öarna ovanifrån. Också ett måste! Handla i mataffären och ta in allt folkliv och myller! Klappa en sköldpadda! KNACKA INTE! Komma i kontakt med lokalbefolkningen! Promenera längs stränderna! Snorkla!

Det finns säkert en hel del annat som man måste, vill eller borde göra, men vi kan bara säga att Seychellerna är ett verkligt öparadis. Vi njöt från första till sista stund och kommer en dag att återvända.