En jul på Seychellerna
Vi hade länge längtat efter att resa bort och njuta av solen på vintern, när kylan kommer hemma hos oss.
Seychellerna är ett drömresmål, och nu återstod det att planera resan. När vi letade efter ett boende på internet hittade vi SeyVillas webbplats, och det var väldigt enkelt att boka våra boenden på de olika öarna vi hade valt.
Den efterlängtade avresedagen är äntligen här. När vi anländer till flygplatsen på Mahé tas vi om hand av värdinnorna från Créole och körs med minibuss till hamnen i Victoria. Efter alla timmar på flyget och flygplatserna trodde vi att överfarten till La Digue bara skulle vara en formalitet – fel! Vi kliver ombord på Cat Coco, den snabba färjan mellan öarna. Om det beror på tröttheten eller vågorna vet vi inte, men vi är i alla fall en aning grönbleka när vi kommer fram till La Digue. Taxin släpper av oss vid Zerof Guesthouse. Damen är generad eftersom vårt hus för fyra personer inte blir ledigt förrän nästa dag, så den första kvällen får vi bo i två sammanhängande lägenheter för två personer. Det är faktiskt ännu större, och flickorna är överlyckliga. Utsvultna hittar vi en pizzeria ett stenkast bort och slukar en Yellow House, en pizza med ananas. God natt.
Efter en välförtjänt vila får vi se omgivningarna i dagsljus – det är fantastiskt! Personalen hjälper oss att komma till rätta i huset, och allt är perfekt. Semestern kan börja. Francine från Créole-byrån tittar förbi för att försäkra sig om att allt fungerar bra. Hon tipsar oss om en cykeluthyrare som kan ge oss ett lite bättre pris om vi hälsar från henne. I början av eftermiddagen sitter vi upp på våra springare och ger oss av mot stranden Grand Anse. Den lilla vägen slingrar sig genom en frodig djungel med granitblock i alla storlekar. Efter några uppförs- och nedförsbackar – ja, det är inte platt här – möts vi av ett riktigt vykortsmotiv: vit sand, turkost vatten, kokospalmer och, som grädde på moset, en helt öde strand.
Under en vecka utforskar vi hela ön på cykel. Här finns nästan inga bilar, och det är underbart. Den ena stranden är vackrare än den andra. Skådespelet finns inte bara på sanden utan även under vattenytan: med bara cyklop och snorkel öppnar sig en sagovärld. Färgglada fiskar, koraller och rockor – det känns som att simma i ett akvarium.
Vi gör också en utflykt genom skogen för att ta oss upp till Nid d’Aigle, öns högsta punkt. Man får verkligen kämpa för det: omkring 300 höjdmeter på bara några kilometer, så det går brant uppför. Utsikten är mödan värd, med ett panorama över grannöarna, däribland Praslin. Här finns till och med franska plommon att släcka törsten med, en liten vild frukt med mycket söt smak. Är de röda godare än de vita? Åsikterna går isär.
En eftermiddag går jag och handlar lite. När jag kommer ut tar jag min mountainbike, men efter en stund får jag en tydlig känsla av att det inte är min cykel. Det finns hundratals hyrcyklar här och många ser likadana ut, så det måste ha skett ett misstag. Jag känner mig besvärad – herr Quick, uthyraren, lär inte bli glad. Nästa dag, när jag passerar snabbköpet igen, känner jag igen min cykel på några slitmärken baktill på sadeln. Jag byter tillbaka cyklarna och kan pusta ut – allt är i sin ordning igen.
Det är lite lustigt: vi befinner oss i tropikerna, men ser massor av juldekorationer. Överallt hörs nyårssånger i alla möjliga versioner – reggae, klassiskt, zouk, ragga och till och med rap. Helt otroligt.
Ja, just det, i dag är det ju julafton! Folk är fint klädda på väg till kyrkan för att sjunga. För vår del blir det en lat dag på Anse Caïman.
En god smörgås, frukt och färska bakverk – det är något annat än kalkon. Nu tänker ni kanske att jul utan julklappar är sorgligt, men vår julklapp visar sig i form av sköldpaddor som gör oss sällskap under denna ”julsnorkling”. Helt enkelt magiskt.
Vi får även se sköldpaddor i naturparken. De här lever på land, är över hundra år gamla och enorma. I parken finns också en vaniljodling och en hantverksmässig kokosoljetillverkning med en press som drivs av en oxe. Här ligger dessutom den berömda hyddan där filmen Emmanuelle spelades in. Parken är också vägen till Anse Source d'Argent, öns juvel, där solnedgången färgar klipporna röda. Det är så vackert att man nästan fäller en tår.
Gråtfärdiga är nästan precis vad vi blir när det är dags att lämna La Digue. Eftersom ön är så liten möter man samma människor flera gånger under en vecka. Man hälsar och småpratar, och till slut känns det nästan som hemma.
Efter ännu en tur med Cat Coco är vi tillbaka på Mahé. Därifrån åker vi minibuss till småbåtshamnen på Eden Island, där Jerry tar oss ombord på sin lilla båt mot Cerf Island.
Efter ungefär 15 minuter till sjöss anländer vi till bryggan vid hotellet l’Habitation. Därifrån tar en liten motorbåt oss ända fram till vår villa, Fortresse.
Paret som sköter huset visar oss runt. ”Tycker ni om det?” Våra ögon glänser, men vi får inte fram ett ord. Inte så konstigt – vi har aldrig sett något liknande!
Huset ligger på en klippa precis vid vattnet och kan bara nås från stranden, eller med båt när det är högvatten. På terrasser i olika nivåer, uthuggna efter klippans former, finns en simbassäng, en bubbelpool och en grillplats. Interiören är omsorgsfullt inredd, varm och hemtrevlig, och här saknas ingenting. Det finns till och med mat till den första kvällen – omtänksamt. Det finns nämligen inga butiker alls på Cerf, men som tur är kör Jerry oss när vi behöver handla. Vi har också tillgång till kanoter, som vi använder för att ta oss runt ön och till olika snorklingsplatser. På kvällarna, när tidvattnet stiger, simmar prickiga örnrockor omkring framför huset med vingspetsarna ovanför vattenytan. Några små leopardhajar kommer också förbi på besök.
Vilka superlativ finns det kvar som jag inte redan har använt? Vi tillbringar fyra dagar helt utanför tid och rum.
Så bär det av igen. Jerry kör oss tillbaka till Mahé, och vi fortsätter mot Le Domaine de Bocava. Egendomen ligger i Pointe au Sel på södra delen av ön. När vi har anlänt och installerat oss frågar värdinnan Marylise om vi har ätit. Hon är sugen på pizza och erbjuder sig att ta med oss om vi vill följa med. Trevligt – så vi beger oss till Case Créole, en gemytlig restaurang vid Anse Royale, en av stränderna på Mahé som man inte bör missa.
Vi får bland annat veta att egendomen har fått sitt namn efter det som tidigare odlades här: bananer, kokos och vanilj.
Under de sista dagarna besöker vi Seychellernas lilla huvudstad Victoria, med sina mycket trevliga saluhallar. Besöket äger rum på årets sista dag 2015, i tryckande hetta. Det planeras festligheter till kvällen, men vi är helt slut. En liten aperitif med Takamaka, seychellisk rom, för de vuxna, en enkel måltid och sedan slår klockan midnatt. Gott nytt år och god natt.
Vår resa avslutas med en heldag på Anse Intendance. Bussresan dit ger oss en inblick i öns inland. Bussarna av märket Tata är ett typiskt och rustikt sätt att ta sig runt på Mahé, och dessutom mycket billigt – biljetten kostar 5 rupier. Men se upp: förarna är inte direkt försiktiga, och det går fort!
Så var det slut. Det är dags att packa väskorna. Allt har gått bra och resan har varit ren lycka! En sak är säker: vi längtar redan tillbaka.
Franck
