Vår resa till Seychellerna

Jag heter Anna. Jag är en fjortonårig tjej från Sverige. Jag reste till Seychellerna i ungefär två veckor tillsammans med min familj, och vi tyckte verkligen om resan. Först landade vi på en liten flygplats på ön Mahé. Det är huvudön, med många restauranger och butiker där man kan hitta konst, vykort, kläder och mycket annat. Vi stannade bara i ett par timmar innan vi tog färjan till nästa ö, Praslin.

Praslin är en mycket mindre ö, och alla verkar känna varandra. Vi bodde på två olika hotell, båda belägna intill havet. Det första hotellet, Sea View Lodge, hade till och med havsutsikt. Personalen på hotellet var jättetrevlig. De gav oss färsk frukt varje dag, och rummet var litet men mysigt. Under hela resan åt vi de flesta av våra frukostar på hotellen och köpte maten i mataffärerna, mest på grund av de höga priserna på restaurangerna. Allt, inte bara maten, är väldigt dyrt. Vi försökte till och med undvika taxi så mycket som möjligt.

Vi kom till Praslin på julafton, så vi gick ut och åt en härlig buffé på ett ställe som heter Les Laurier. Jag är vegetarian, och både jag och min familj, som äter kött, tyckte verkligen om maten. Kocken var också jättetrevlig. Han körde oss till och med tillbaka till hotellet i sin bil. Vi bodde på Sea View Lodge i ungefär tre nätter innan vi fortsatte till nästa ställe, som heter Acquario Villa. Det var ganska trevligt, särskilt tack vare en kvinna i receptionen som hette Nora. Hon tog hand om oss under tiden på hotellet, och vi hade det riktigt bra trots några regniga dagar.

Efter en vecka på Praslin var det dags att ta färjan till nästa ö, La Digue. Det är faktiskt en ganska speciell ö, eftersom det nästan inte finns några bilar där. Det vanligaste sättet att ta sig runt är med cykel, men vi blev hämtade från hotellet med en golfbil. Jag tyckte ännu bättre om La Digue än om Praslin, men det är svårt att säga varför. Jag blir ganska lätt uttråkad, så kanske berodde det på att det händer så mycket på La Digue. Trots att det inte är trångt finns det människor överallt. Det är turister från hela världen, men också människor som faktiskt bor där.

En annan anledning kan ha varit hundarna. Jag älskar hundar, och de fanns överallt. Små, stora, lurviga, söta och vilda. Några tillhör hotellen och restaurangerna, men många lever också på gatan. Det gör lite ont i hjärtat att se dem så magra och rädda, men de är smarta och vet hur de ska charma turister för att få lite mat.

Det första hotellet på La Digue var i alla fall min favorit. Det låg nära många fina stränder, inte långt från den största byn, och den amerikanska familjen som ägde det var verkligen rar. En solig dag på stranden kräver massor av dryck och färsk frukt. Det var inget problem på La Digue. Överallt sålde folk färsk juice och fruktfat, eller varför inte en iskall, färsk kokosnöt?

Jag åt så mycket mango att jag tror att jag nästan förvandlades till en, och jag provade söta frukter och blandningar som jag aldrig ens hade hört talas om. Fantastiskt? Fantastiskt. Vi åt också mycket mat från små gatukök och snabbmatställen. De hade allt från sallader till hamburgare och curryrätter. Det var inte alls skräpmat, utan faktiskt riktigt fräscht.

Vi firade nyår med en middag, en buffé förstås, på ett ställe som heter Fish Trap. Maten var fantastisk, och jag avslutade 2016 mätt och belåten. Vi hade ett bord på stranden och blickade ut över havet medan vi räknade ned till det nya året och höll varandra i händerna. Något ni kan prova nästa år är att fira nyår på en strand i Seychellerna med dem ni älskar allra mest. Det är riktigt härligt.

Efter fem nätter på O'Soleil Chalets flyttade vi till vårt sista hotell, Casa de Leela. Vi tillbringade våra sista tre nätter på det pensionatet, som låg lite längre från havet. Men det här stället hade en simbassäng, så vi överlevde. Vi tillbringade mycket tid med att ligga i solen och njuta av våra sista timmar i paradiset.

Vår resa till Seychellerna var en av våra bästa hittills. Vi skrattade, åt god mat och fick lite fin färg i våra bleka ansikten. Vi återvänder till Sverige lite friskare, gladare och närmare varandra. Men viktigast av allt är att vi återvänder med vetskapen om att vi vill göra om det här.

Annas syster Emma skrev också en egen resedagbok om deras resa. Läs den här!