På upptäcktsfärd bland Seychellerna med katamaran

Jag hade längtat efter den här resan i flera år och ville uppleva den just så här, med båt. Jag älskar havet och sedan många år tillbaka brukar jag, min fru och våra döttrar åka runt bland Sardiniens och Elbas olika öar, vikar och små undangömda platser med vår gummibåt. Dessutom ger jag mig då och då, när tiden tillåter, ut på några dagars segling med ett par vänner.

Min fru seglar däremot inte och var inför resan orolig över tanken på att sova ute till havs, långt från hamnen. Kanske oroade hon sig ännu mer för att behöva samsas på de begränsade ytor som en segelbåt vanligtvis erbjuder, tillsammans med människor vi inte kände och som dessutom hade ett annat modersmål än vi.

När min fru tackade ja till att följa med på resan blev jag därför mycket överraskad. Vi hade redan rest en del utomlands, bland annat till Karibien (Dominikanska republiken, Brittiska Jungfruöarna med flera), Maldiverna (Gangehi) och Röda havet (Marsha Alam, Sharm El Sheik), utöver våra resor i Europa förstås. Men just den här resan hade alltid väckt min nyfikenhet.

Jag älskar naturen och att snorkla, och jag blir rörd av vissa vyer som bara naturen kan bjuda på, som en vacker solnedgång, en liten vik eller myriader av små fiskar som färgsätter havsbottnen. Av någon anledning har Seychellerna för mig alltid stått för allt detta. Lägg därtill en segelbåt, som för mig är en symbol för frihet, en plats där jag kan hitta tillbaka till mig själv och helt rensa huvudet från alla tankar som vanligtvis upptar det … För mig är det fulländat … men för min fru? Det var frågan som gnagde i mig.

Så snart min fru hade tackat ja, och med anledning av vår 25:e bröllopsdag, började jag leta på nätet bland tusen olika alternativ. Men i själva verket verkade den sju dagar långa kryssningen med katamaranen som jag hade sett på SeyVillas webbplats, VPM Cocktail Créole, kunna uppfylla alla våra behov och förväntningar: en stor katamaran med gott om utrymme, betydligt större hytter än på en vanlig segelbåt, bättre stabilitet både vid ankring och under segling samt möjlighet att besöka olika vikar direkt från havet … perfekt. Sagt och gjort, jag bokade – men inte förrän jag flera gånger hade besvärat medarbetarna på SeyVillas, som med oändligt tålamod svarade på alla frågor som min fru bad mig ställa.

Den 31 mars gick vi ombord – på ett flygplan – i Bologna med Dubai som destination och Emirates som flygbolag. Jag måste säga att priserna var ungefär desamma som hos andra flygbolag, med undantag för Ethiopian, som vi valde att inte flyga med för att slippa vaccinationen mot gula febern som hade krävts eftersom vi skulle ha mellanlandat i landet. Flygresan var utmärkt, personalen mycket vänlig och underhållningsutbudet riktigt bra. Utrymmet … ja, i ekonomiklass är det som bekant lite begränsat. Efter 2 timmars väntan i Dubai flög vi vidare till Mahé, återigen med Emirates. Här var personalen betydligt mindre vänlig och uppmärksam på passagerarnas behov – kanske för att vi reste i ekonomiklass?

Klockan 6.30 på morgonen landade vi på Mahé. Det tog ungefär 1 timme att klara av tullformaliteterna, och direkt utanför väntade Creoles mycket vänliga personal. De hälsade oss välkomna, gav oss våra handlingar och bad oss vänta på ett annat par som skulle följa med oss till Eden Island. Bara några meter från Creoles ”disk” hittade vi en kiosk från Cable&Wireless, där vi passade på att köpa ett förbetalt SIM-kort för samtal till Italien, precis som personalen på SeyVillas hade rekommenderat. Efter bara en liten stund anslöt det andra paret. Till vår stora förvåning var de också italienare och skulle delta i samma resa som vi. Vi fann genast varandra och fick en fin kontakt.

Tillsammans åkte vi till Eden Island i minibussen som SeyVillas hade bokat. Den var för övrigt bekväm och i utmärkt skick. Därifrån tog vi oss till Hotel Eden Blue, där vi bestämde oss för att äta frukost och ta några dopp i simbassängen medan vi väntade på ombordstigningen klockan 15. Hotellet är mycket trivsamt, och även om det saknar en egen strand har simbassängen utsikt över småbåtshamnen på Eden Island – en riktigt vacker vy.

Eden Island: simbassängen på Hotel Eden Blue

Vid den bestämda tiden erbjöd sig en av hotellets medarbetare att köra oss till ombordstigningen i ett elfordon av den typ som brukar användas på golfbanor. Det var bara några minuters promenad, men under den stekande solen klockan 14.00, med bagage och kläder som inte direkt var anpassade efter värmen, hade det inte varit särskilt behagligt.

Eden Island är fortfarande till stor del en byggarbetsplats, och vid ombordstigningsplatsen fanns det just då inget annat än helt nya toaletter. Ett snabbköp ligger dock bara några minuters promenad bort, men vi gick inte dit utan föredrog att stanna i skuggan.

Vid 16-tiden gav kaptenen oss tillåtelse att gå ombord. Han visade oss runt på katamaranen och tilldelade oss vår hytt. Efter en liten förfriskning gav vi oss äntligen av med kurs mot Sainte Anne Marine Park.

Hytten var trivsam, ren och väldoftande – och för någon som jag, som har rest med segelbåt, var den stor! Där fanns en fullhög garderob där man även kunde hänga längre plagg samt ett mindre skåp. Under den väl tilltagna dubbelsängen fanns 2 utrymmen för bagage. Jag bör kanske nämna att vi hade mjuka seglarväskor av tyg och inte hårda resväskor, men det fanns ändå plats över för ryggsäckarna som vi hade haft som handbagage.

Takhöjden var densamma i hela hytten, över 2 m, även ovanför sängen. Badrummet var lagom stort och utrustat med elektrisk marintoalett och dusch, en typisk lösning på segelbåtar. Hytten hölls sval med hjälp av en fläkt och en stor taklucka.

Vädret var inte perfekt, och några regnskurar blötte ned katamaranens däck en aning. Men efter drygt en halvtimme var vi framme vid Sainte Anne Marine Park, där vi inte slösade någon tid utan genast gav oss ut för att snorkla. Här väntade den första trevliga överraskningen. Jag hade fått höra att jag inte skulle förvänta mig särskilt mycket under vattenytan, men jag såg stora stim av färgglada fiskar: papegojfiskar, kejsarfiskar, fjärilsfiskar och blåsfiskar … Tyvärr omgavs de av ett korallrev som på grund av El Niño visade mycket få tecken på liv.

I slutet av dagen fick vi ändå njuta av en dubbel regnbåge och en vacker solnedgång.

Middagen var utsökt och bestod av mycket färsk fisk, grönsaker och ris, allt med de typiska smakerna från det kreolska köket, tillagat av vår kock Daniel – och det här var bara början. En stjärnhimmel som gav oss rysningar och havets mjuka gungningar – knappt märkbara för den som är van vid att sova för ankar i en segelbåt på våra egna vatten – gjorde att vi somnade nästan omedelbart.

Nästa morgon fyllde solen och en fantastisk frukost oss med massor av positiv energi. Den bestod av färsk frukt – med smaker, mjukhet och färger som vi i Italien bara kan drömma om – samt ägg, rostat bröd, cornflakes och, för de sötsugna, Nutella och marmelad.

Efter frukosten gav vi oss av mot Praslin med satta segel (om så bara för att göra oss glada, eftersom det blåste högst tio knop och kaptenen, med tanke på de drygt 30 sjömil vi hade framför oss, ansåg det bäst att låta motorerna vara igång). Men solen, vinden, färgerna och naturen gjorde att vi inte ens tänkte på det.

För den som älskar segling är förstås själva resan en del av semestern, och under de här 6 timmarna till sjöss hade vi gott om tid att beundra paradiset omkring oss, ta bilder, sola och koppla av helt, var och en på sitt sätt. Jag passade på att prata lite med kaptenen och hans besättning för att få mer information om rutten, navigeringen och så vidare, medan min fru njöt fullt ut av solen … och småpratet.

Le Mamelle Island

Och så äntligen Praslin.

Redan under färden, när vi närmade oss ön, hade vi börjat ana vilket underverk som väntade oss, men vår fantasi var inte i närheten av verkligheten. Anse Georgette, där växternas och havets färger, dofterna – allt var enastående!

Praslin: Anse Georgette

Så fort ankaret var fällt kastade vi oss i det kristallklara havet, fullt av färggranna fiskar … Vi trodde att det inte kunde bli bättre, men på eftermiddagen väntade Anse Lazio.

I vattnet simmade tusentals färggranna fiskar tätt intill oss, helt oberörda av vår närvaro. Flyghundar svävade över den blå himlen och överallt fanns hundratals olika slags växter i fantastiska färger och med ljuvligt doftande blommor … oförglömligt. Timmarna vi tillbringade här var för min del värda hela den långa resan. Jag hade kunnat åka hem redan då och vara fullkomligt nöjd, men mycket mer väntade oss. Till middag blev det som vanligt pinfärsk fisk, och sedan gick vi alla och lade oss.

Nästa morgon … vad ska man säga om att sitta och äta frukost framför den här utsikten?

Praslin: Frukost vid Anse Lazio

Sedan seglade vi några få sjömil för att nå Anse Volbert (Cote d'Or). Vid ankomsten drog ett kort oväder in, så vi gick i land i våra K-Way-regnjackor (ingen större fara). Därifrån tog vi en taxi till nationalparken Vallée de Mai.

Där fick vi den trevlige Vincenzo som guide genom parken. Han tog med oss längs hela leden och berättade ingående om den lokala floran och faunan. Efter den korta rundturen på 1,5 timmar tog vi återigen en taxi tillbaka till båten. Efter lunch gav vi oss av mot Coco.

Praslin: Vallée de Mai med guiden Vincenzo

Coco Island är en liten juvel som reser sig ur det turkosa vattnet, med enorma klippblock på den kritvita stranden, som helt består av söndersmulad korall. Ur den växer, som genom ett mirakel, kokospalmer som är flera tiotals meter höga. I vattnet fanns återigen färggranna fiskar av alla möjliga arter och färger. Det enda minuset var det vita korallrevet under vattnet, som inte visade några tecken på återhämtning efter El Niño. När jag precis hade kommit upp ur vattnet väntade en överraskning bara några steg ifrån mig: en grå revhaj som kom nära stranden för att hålla oss sällskap, troligen överrumplad av den ganska kraftiga bränningen.

Vi hann knappt komma ombord innan vi satte kurs mot La Digue, där vi tillbringade natten.

Nästa morgon, direkt efter frukosten, hyrde vi cyklar. Vi fyra italienare, lika våghalsiga som vanligt, bestämde oss för att genast ta oss an vägen med de största upp- och nedförsbackarna, som skulle föra oss till den sista stranden man kan nå längs vägen: Anse Fourmis. Vägen är mycket vacker och lyckligtvis skuggig på vissa ställen. Alla uppförsbackar går att cykla uppför (även om jag cyklar regelbundet under året och Roberto, den andre italienaren, är en naturbegåvad idrottsman, var våra fruar tvungna att gå vissa sträckor … och de svettades rejält). Efter ett snabbt dopp bestämde vi oss för att vända tillbaka och stannade till vid Anse Banane, Anse Grosse Roche, Anse Gaulettes, Anse Patates och Anse Severe (som enligt mig är den finaste). På vägen tillbaka drabbades vi tyvärr av ett tropiskt oväder med full kraft. Jag och Monica, min fru, bestämde oss för att stanna och ta något att dricka, medan Roberto och hans fru fortsatte i ösregnet. Efter ungefär 2 timmar blev vädret bättre, och med våra oumbärliga K-Way-regnjackor gav vi oss av igen. Vi var mycket försiktiga, framför allt i nedförsbackarna, där sanden och vattnet på asfalten gjorde färden extra ”spännande”. Vi kom fram till bryggan och Anse La Réunion (som vi inte kunde besöka eftersom inträdet måste betalas i rupier. Vi hade inga rupier, de tog varken emot euro eller kreditkort och vi hann inte återvända till bryggan för att växla pengar och sedan ta oss tillbaka). Nu var vår tid ute, Monica var trött och vi återvände ombord.

Efter ännu en middag av sedvanligt hög klass slog vädret om, och under natten drog ett mycket kraftigt oväder in över oss. Havet förblev dock lugnt, liksom vinden. Som tur var befann vi oss i övergångsperioden mellan de båda monsunerna, som vi medvetet hade valt eftersom den brukar kännetecknas av lugnt hav, svaga vindar och klart vatten.

Nästa morgon var himlen blygrå och det regnade fortfarande. Vi skulle egentligen ha åkt till Cousin, men vädret fick oss att avstå. Ingen av oss hade lust att bli lika genomblöt som dagen innan, och kaptenen varnade oss dessutom för att vi förmodligen inte skulle kunna se särskilt mycket i det rådande vädret. Vi bestämde oss därför för att i stället åka till Saint Pierre. Trots regnet som föll från den fortsatt blygrå himlen bestämde sig några få av oss för att hoppa i vattnet och snorkla.

Så fort jag kom i vattnet omslöts jag av ett stim kirurgfiskar, och tusentals andra små blå fiskar simmade över en bädd av enorma svarta sjöborrar och skapade fantastiska kontraster. Bara några steg bort gled en rocka förbi mig, och då visste min entusiasm inga gränser. Jag ropade på de andra, och inom 30 sekunder var katamaranen tom och alla låg i vattnet, helt obekymrade om regnet, himlen och allt annat. Vi såg ut som en grupp barn på ett nöjesfält, trots att den yngsta var 46 år och den äldsta strax över 70 … tänk vad kärleken till naturen kan göra.

Vi gick ombord igen, nu alla överlyckliga över vad vi hade sett, och åt lunch. Sedan gav vi oss av mot Curieuse, där det finns en koloni jättesköldpaddor. Vi gick i land på stranden och började fotografera, inte bara sköldpaddorna och deras upptåg för att få mat av turisterna, utan även den vackra stranden och de stora granitblocken.

Tillbaka ombord satte vi kurs mot Mahé, medan himlen fylldes av färger som förändrades från ett ögonblick till nästa och fick oss att ta dussintals bilder. Solnedgången tycktes aldrig ta slut och var helt unik med havets och himlens färger. Jag tror inte att någon regissör skulle kunna föreställa sig att skapa något liknande det vi såg och fotograferade.

Solnedgång

När vi anlände till Beau Vallon hade det redan varit mörkt i ett par timmar. Vi åt middag och väntade till midnatt för att börja fira födelsedagen för en schweizisk kvinna som hade bestämt sig för att inleda firandet exakt vid klockslaget då hon föddes – och självklart var vi inte sena att hänga på.

Nästa morgon skiner solen från en klar himmel och efter frukosten går vi i land och tillbringar hela förmiddagen vid Beau Vallon, en vacker vit sandstrand (även om jag personligen inte är så förtjust i långa stränder utan klippor). Här kan man ägna sig åt olika slags vattensporter: vattenskidor, vattenskoter, skärmflygning efter båt, bananbåt med mera, eller bara simma lugnt i det klara, grunda vattnet. Vi går ombord igen och strax därefter ger vi oss av mot en sista liten överraskning. Vi är vid det här laget övertygade om att vi redan har sett det bästa, men kaptenen vill överraska oss (och lyckas … som alltid) genom att ta oss till Grand Anse. Tyvärr kommer vi fram lagom till lunch och hinner bara ta några bilder innan vi slår oss ner vid bordet, där kocken för första gången har lagat pasta åt oss: en blandning av makaroner, svamp, skinka, Parmigiano Reggiano och oliver. Vi italienare kan inte motstå den, och det blir två portioner var. Utan att bry oss om matsmältningen tar vi på oss simfenor och cyklop och hoppar i vattnet. Bottnen är inte särskilt märkvärdig, men de två små stränderna lockar oss så mycket att vi stannar i vattnet i minst 2 timmar innan vi kommer upp, utmattade men lyckliga. Vi går ombord igen, bara för att sedan kasta oss i vattnet ännu en gång. Vi vet att semestern i stort sett är över för vår del och gör av med våra sista krafter.

Väl ombord tar vi en dusch och sedan sätter kaptenen kurs mot Eden Island, där vår semester tar slut följande morgon och vi måste ta farväl av vänner som vi kanske aldrig kommer att träffa igen, men som vi har knutit unika band till tack vare allt vi har upplevt och sett tillsammans.

När vi kommer fram till Eden Island fylls vi av sorg. På en båt intill vår sitter folk och dricker och festar, medan det är knäpptyst på vår … Sedan kallar kaptenen oss till bordet och lyckligtvis utför Daniel ännu ett av sina kulinariska trollerinummer, vilket får allas humör att stiga.

Vi bestämmer oss för att också öppna några flaskor gott vin och fira tillsammans. Det finns inte längre någon besättning och någon grupp turister, utan ”bara” en massa vänner som vill njuta av de sista stunderna ihop. I våra hjärtan och i varandras blickar känner vi igen det som vi alla visste redan efter vår första dag till sjöss tillsammans: att vi har blivit ett, en grupp goda vänner som tycker om varandra och förenas av respekten för andra och kärleken till naturen.

Följande morgon är vi 4 italienare de enda som lämnar Seychellerna för att återvända till Italien, medan de andra stannar ytterligare en vecka i detta paradis. Ett paradis som är i goda händer hos människor som med enkelhet och ett leende har visat att de förstår hur värdefullt det är som de har fått i uppgift att bevara.

Att uppleva Seychellerna med katamaran passar definitivt inte alla. Det passar inte barn, som skulle bli uttråkade och förstöra semestern för de andra, och inte heller personer som söker dans och nöjen långt in på natten. Det passar vuxna utan stora krav (det vill säga sådana som inte söker lyx), men som förstår att den verkliga lyxen finns runt omkring dem: naturen, vänskapen och kärleken.

Jag vill tacka SeyVillas för hjälpen under bokningen, för alla råd och för att inte ha gjort ett enda misstag, vilket gjorde vår resa verkligt minnesvärd.

Jag vill också tacka VPM (ett företag som hyr ut båtar) som stod för båten och en alldeles särskild besättning: kaptenen med sin unika erfarenhet, kompetens och lyhördhet, den ENASTÅENDE kocken vars alla rätter var fantastiska (barracudan och bläckfisken à la Jesus Christ var oförglömliga) och den fantastiska matrosen, en skicklig fiskare som alltid fanns till hands vid minsta problem.

Jag vill dessutom tacka alla våra reskamrater (inklusive besättningen), som tack vare sin intelligens, lyhördhet och förmåga att umgås gjorde detta till en MINNESVÄRD semester!

Luca och Monica