Seychellerna för ensamresenärer
La Digue
18.07.2022, ankomst till flygplatsen på Mahé. Efter nästan 15 år av drömmar börjar äntligen min drömsemester här – i nordvästmonsunens hällregn, typiskt för den här årstiden. Under de följande 10 dagarna får jag se de mest fascinerande stränderna, göra fina vandringar och njuta av fantastisk mat, trevliga människor och fina boenden. Men det finns en del detaljer som jag önskar att någon hade berättat för mig i förväg, och därför kommer här min reseberättelse!
Landningen i stormen och regnet var lite skakig, men gick bra, och det kan ju ingen rå för. På flygplatsen blev jag och några andra resenärer mötta av Creole Travel Services, SeyVillas lokala partner, och placerade i en buss för den fortsatta transfern till La Digue. Överfarten till La Digue hade jag bokat på färjan ”Cat Cocos”, på övre däck. Men för att över huvud taget få följa med måste man först gå till Creole Travel Services kontor i färjeterminalen och byta SeyVillas voucher mot en biljett – mitt i den allmänna röran var jag tvungen att fråga mig fram till detta.
Själva färjan är egentligen ganska fin – den har ett utsiktsdäck högst upp och ett luftkonditionerat nedre däck. Efter drygt 1 timme gör färjan till La Digue ett stopp på Praslin och fortsätter sedan i cirka 15 min till La Digue. Jag rekommenderar STARKT att ni tar reda på hur vädret brukar vara på plats innan ni bokar! Enligt lokalbefolkningen är havet någorlunda lugnt endast från januari till maj. I juli, när jag reste, är det tydligen nästan alltid grov sjö. Det är roligt i 15–20 min, men sedan börjar påfrestningarna från resten av resan, den extrema luftfuktigheten och så vidare att göra sig påminda. Det slutade med att jag använde 3 spypåsar, precis som cirka 90 % av medresenärerna. Men jag vill verkligen ge en stor eloge till besättningen på Cat Cocos! Personalen var mycket uppmärksam och tålmodig och gjorde verkligen allt de kunde för att underlätta överfarten för oss. Slutsats: Det var en bra idé att sitta på övre däck. På nedre däck … tja … ventilationen är bättre där uppe. Och en sak var säker: På tillbakavägen skulle jag till 100 % inte ta färjan.
På La Digue blev jag återigen mött av Creole Travel Services och körd till mitt boende. Där väntade ett varmt välkomnande på La Diguoise. Ägarinnan Elodie kunde nog tydligt se vad jag just hade gått igenom. Efter några minuter var mitt rum klart, och jag gick direkt in i duschen och sedan till sängs. Rummen var verkligen ganska rymliga, mycket rena, luftkonditionerade och lugna. Helt fantastiskt! Den stora trädgården med simbassäng är också mycket trevlig, och där finns flera solstolar att koppla av i.
När jag någorlunda hade återhämtat mig från resan hyrde jag en cykel i receptionen för resten av veckan – utan en sådan klarar man sig inte på La Digue. Priset var mer än rimligt, cirka 10 rupier per dag. Jag ville använda min första cykeltur till att uträtta några ärenden, men upptäckte att butikerna stänger senast klockan 15 … Så jag cyklade en runda, såg mig omkring lite och återvände sedan till boendet för att äta middag. Middagen på La Diguoise är utan tvekan höjdpunkten där. Menyn står uppskriven i receptionen redan på morgonen, och man kan beställa fram till klockan 15. Det finns 4 olika huvudrätter, som serveras med ris och sallad, och senare även en dessert. Omräknat kostar en middag cirka 35 € per person, vilket är mycket prisvärt! Toppen!
Nästa dag uträttade jag mina ärenden efter frukosten. Först cyklade jag till det lokala MCB-kontoret för att växla pengar, men fick genast cykla tillbaka till boendet för att hämta passet som behövs för detta … Det gjorde jag inte om. Det går betydligt snabbare och smidigare att ta ut pengar i bankomaterna. Där accepteras oftast endast kreditkort från VISA, men i gengäld har man pengarna på mindre än 1 minut och växlingsavgiften är densamma (3 %).
Vidare till snabbköpet för att köpa några flaskor dricksvatten till mina utflykter, och precis bredvid upptäckte jag en kiosk som tillhörde den lokala teleoperatören ”Cable & Wireless”. Det finns visserligen wifi på alla boenden, men nästan ingenstans på allmänna platser. Eftersom kommunikationen med Creole Travel Services, biluthyrningsfirman och så vidare sker via WhatsApp eller telefon, och min österrikiska mobiloperatör skulle ha tagit 3 € per minut eller MB, ville jag köpa ett lokalt SIM-kort (jag hade packat med mig SIM-kortsnålen för att öppna kortfacket på mobilen hemifrån). Men kiosken kunde inte hjälpa till med detta – man måste själv köpa SIM-kortet i butiken precis bakom. Även här krävs ett pass. Själva kortet kostar nästan ingenting, men det önskade kontantkortssaldot måste sedan fyllas på i en terminal, och personalen hjälper gärna till. Toppen! Jag valde ett paket med 4 GB data och tänkte att det nog skulle räcka. Men något jag gärna hade velat veta i förväg var att bara 500 MB fick användas till sociala medier (!). Det kallas visserligen ”Facebook-saldo”, men gäller alla sociala medier. Jag förstår inte riktigt poängen med detta, men så var det faktiskt. Man får åtminstone automatiskt information om det aktuella saldot efter varje förbrukad fjärdedel.
Eftersom jag också ville utforska omgivningarna lite åt jag inte alltid på boendet, utan provade även några matställen på ön. ”Mimi’s Cafe”, halvvägs mellan La Passe och Grand Anse, kan rekommenderas: god mat och måttliga priser. Detsamma gäller kaféet på L'Union Estate . Jag åt också mycket gott i restaurangen på Hotel Le Repaire (Le Repaire Boutique Hotel). Priset låg visserligen i den högre klassen, men var rimligt med tanke på kvaliteten. Däremot kan jag inte rekommendera ”Fish Trap” vid hamnen. Maten var visserligen mycket god, men jag betalade nästan 70 € (!) för en huvudrätt, en dessert och en cocktail. För samma sak på Le Repaire (Le Repaire Boutique Hotel) betalade jag 50 €. Också mycket trevligt: baren ”Bikini Bottom” vid Anse Severe. Priserna var rimliga, och den avslappnade personalen gav dessutom tips inför strandbesöket.
Min pannlampa var en ständig följeslagare på La Digue (och senare även på Mahé). Eftersom det inte finns någon gatubelysning någonstans och min cykel inte heller hade någon lampa var pannlampan en mycket bra investering.
Jag har däremot lite blandade känslor kring regnjackan. Å ena sidan regnade det 1–2 gånger varje dag, ibland även ”ordentligt”. Å andra sidan blir det aldrig riktigt kallt, så det är omöjligt att bli nedkyld, och jag torkade alltid relativt snabbt igen. Så varför släpa med sig jackan hela dagen?
Den obestridda höjdpunkten på La Digue är förstås de fotogeniska stränderna! Eftersom det helt enkelt är ett måste började jag med att besöka Anse Source d'Argent. För att komma dit måste man gå in på L'Union Estate och betala 150 rupier i inträde. I biljetten ingår även den historiska vaniljodlingen, som definitivt är värd att se! På den berömda stranden är man tyvärr aldrig riktigt ensam – men det är ändå långt ifrån sådana överfulla stränder som i Italien, Grekland och liknande länder! De flesta besökarna i nationalparken är där strax efter att färjorna har lagt till – dagsbesökare från Mahé och Praslin. Strax innan färjorna går tillbaka och efter dagens sista färja är det som minst folk där.
För avkoppling skulle jag dock snarare rekommendera alla de andra stränderna. Norr om hamnen ligger Anse Severe, där man kan se fantastiska solnedgångar. Stranden passar även för bad och snorkling vid högvatten (vid lågvatten måste man vara ganska säker på foten för att ta sig över korallrevet – badskorna som skydd mot vassa koraller och klippor kom till nytta flera gånger under min resa!). Ytterligare en bit norrut blir det snabbt färre människor, så vid Anse Patates och framför allt vid vackra Anse Gaulettes är man oftast helt ensam. Det är lite svårt att ta sig ner till Anse Gaulettes på grund av kustmuren längs vägen, men det finns en något undangömd trappa ner, mitt emot ateljén som tillhör konstnären som bor där – den är lätt att hitta.
Jag blev däremot helt förtvivlad när jag försökte hitta Anse Reunion i orten La Reunion på öns västra sida. Någonstans måste den ju ligga, men på grund av den täta bebyggelsen i väster lyckades jag inte hitta någon väg dit, åtminstone ingen som inte såg ut att gå över privat mark. Nåja, Anse Severe verkar ändå ha mer att erbjuda.
Eftersom man inte kan ligga och lata sig på stranden varje dag bestämde jag mig för att även besöka öns ”berg”, Nid d'Aigle. Som österrikare är man förstås van vid andra slags berg, men man ska ändå inte underskatta utflykten! Först cyklar jag i riktning mot Belle Vue, tills stigningen blir för brant för mig. Där ställer jag helt enkelt cykeln och fortsätter till fots. Leden till Nid d'Aigle är tyvärr lite svår att hitta – som alltid och överallt finns det knappt några skyltar. Den börjar i alla fall vid Belle Vue, där en pil visar ungefär åt vilket håll man ska gå. Uppstigningen är sedan ganska fysiskt krävande, framför allt i den fuktiga värmen! Jag rekommenderar också starkt ordentliga skor, eftersom flip-flops är ganska farliga där uppe. Stigen övergår ibland i en brant led, och det finns inte överallt stegar eller andra hjälpmedel för klättringen. Ibland får man helt enkelt lägga i ”fyrhjulsdriften” och ta sig fram på alla fyra.
Uppe på bergskammen finns en utsiktsplats åt höger (den bättre, enligt mig), och åt vänster är det ytterligare cirka 15 min genom skogen till Nid d'Aigle. I grund och botten är det en platt klippa som man kan gå eller sitta på. Tyvärr var klippan full av turister när jag var där, och de vägrade bestämt att gå därifrån. Efter att ha väntat i 20 min gick jag därför tillbaka igen. Men även själva skogen är fin att se!
Efter 5 dagar på La Digue reser jag sedan vidare till Mahé. Som jag redan nämnt har jag fått nog av färjan och bokar därför en transfer med helikopter. För 869 € får man 3 sittplatser och en transportkapacitet på 325 kg i en helikopter från ZilAir. Det innebär att man kan dela på kostnaden om man flyger 3 personer. Helikoptern rekommenderas inte bara för att man slipper sjögången, utan även tack vare den kortare restiden på cirka 15 min och den spektakulära utsikten. Kostnaden för den inställda färjeresan och den kortare transfern till hotellet krediterades för övrigt mitt konto av SeyVillas redan samma dag.
Mahé
Dag 1 på Mahé: Efter frukosten väntar jag på att få min hyrbil. Den hade ordnats direkt av SeyVillas, inte av Creol Travel Services eller hotellet, som båda också hade kunnat erbjuda den här tjänsten. Mannen skulle vara där klockan 9, och efter att jag ringt och frågat en gång dyker han faktiskt upp klockan 10. Tillsammans går vi igenom bilen och noterar befintliga skador. Han informerar också om rengöringsavgiften på 20 €, som tas ut om bilen är alltför smutsig eller sandig. Av bitter erfarenhet tar jag fram mobilen efter överlämningen och fotograferar noggrant bilen både invändigt och utvändigt, och gör samma sak vid återlämningen. Det visar sig dock vara onödigt: Mannen från Macael Car Rental är förvånansvärt avslappnad och vänlig, och han bryr sig inte om att jag råkat skrapa navkapseln mot en trottoarkant (förmodligen den enda på hela Mahé …) – det vill jag gärna lyfta fram som något positivt!
Bilen är en ”Hyundai i10 Grand”, rena skokartongen för någon som är van vid en gammal Passat, men okej, jag är ju ensam på semestern så den borde räcka, tänker jag. Några timmar senare funderar jag redan på om jag inte skulle kunna få en mindre bil. Vägarna på Mahé är i grunden i gott skick, men oftast reducerade till minsta möjliga bredd, ofta utan mittlinje. Det värsta är dock att vägrenen saknas helt och att körbanan nästan alltid ligger upphöjd. Det innebär att det på båda sidor om den minimalt breda körbanan ofta sluttar så brant nedåt att bilen garanterat skulle få stora skador om man körde av vägen. Allt detta i kombination med den ovana vänstertrafiken (vilka väjningsregler gäller egentligen?) blir en blandning som skapar en obehaglig känsla. Lyckligtvis kör man ganska lugnt på Seychellerna: Trots att jag frågade flera gånger kunde ingen tala om för mig vilken den allmänna hastighetsgränsen är, men eftersom det saknas både ortsskyltar och skyltar som markerar att en hastighetsbegränsning upphör spelar det ändå ingen större roll. Som det ser ut får man köra högst 40 km/h nästan överallt, 65 km/h på några få sträckor runt Victoria och under en kort sträcka till och med 80 km/h.
För att hålla smutsen från mina planerade strandutflykter borta från bilen lägger jag min extra strandhandduk i bagageutrymmet och bestämmer mig för att börja med en kort sträcka som övning: till Le Jardin Du Roi Spice Garden, kryddträdgården i Anse Royale. Som tur är finns vägen dit väl beskriven i min reseguide, eftersom man oftast letar förgäves efter skyltar och vägvisare på Seychellerna. Väl framme finns det gott om parkeringsplatser, man betalar cirka 100 rupier i inträde och kan sedan röra sig fritt på området, utrustad med en växtguide och en enkel karta. En rekommenderad avstickare, även om man, precis som jag, inte alls har gröna fingrar. Däremot vill jag verkligen avråda från restaurangen där: För en kokosjuice och en pannkaka betalade jag motsvarande 40 € (på ett ställe på La Digue betalade jag cirka 20 € för samma sak …).
Sedan fortsatte jag till Anse Intendance på den södra delen av ön. Här finns en stor, kostnadsfri parkeringsplats och en stenlagd gångväg ner till stranden. Trevligt! Själva stranden är minst lika fin, ett fantastiskt fotomotiv och perfekt för att ligga och njuta lite i skuggan av palmer och takamakaträd. Den lämpade sig mindre bra för bad på grund av de enorma vågorna, men för vana simmare går det förstås.
Eftersom jag fortfarande har tid kör jag en bit längre norrut för att titta på Petite Anse. Med hjälp av kartan kör jag mot stranden, tills vägen blir alltmer äventyrlig och jag egentligen borde vara framme. Men i stället för någon form av tillgång till stranden möts jag bara av Four Seasons Hotels mäktiga murar och stängsel, inklusive bistert utseende säkerhetsvakter, bommar och liknande. Som jag får veta senare ska man inte låta sig avskräckas av detta! Eftersom alla stränder på Mahé måste vara offentliga måste säkerhetsvakterna även släppa in «vanliga» turister på området! Jag fick tipset att helt enkelt säga vid infarten att man vill besöka baren, så blir det inga problem.
Något förbryllad parkerar jag en bit längre ner längs vägen framför en skylt med texten «To the beach». Det visar sig att den syftar på närliggande Anse Soleil, som i sin tur är en riktigt fantastisk paradisstrand! Märkligt nog måste man gå genom ett kafé för att komma till stranden (?) Men kanske hittade jag bara inte de andra vägarna dit (?). Hur som helst: Själva stranden är underbart vacker och tack vare klipporna som omger den är den också ganska väl skyddad från alltför kraftiga vågor. Här går det alltså riktigt bra att både simma och snorkla.
Mahés centrala delar är mitt nästa mål följande dag. Först kommer jag till Tea Factory, där man kan följa med på en rundtur för en handfull rupier. Tyvärr står fabriken stilla den dag jag är där, men man kan ändå se maskinerna och lokalerna på nära håll. Som avslutning unnar jag mig ett mycket gott vaniljte och köper med mig några souvenirer. En bit längre fram längs vägen ligger Mission Lodge Lookout – ruinerna av en missionsskola och en utsiktsplats som till och med drottningen har besökt. Mittemot ingången finns en rymlig parkeringsplats och biljettkassan. På området vid Mission Lodge Lookout kan man sedan röra sig fritt, man får en informationsbroschyr och olika skyltar på plats beskriver ruinerna och platsens historia. Tillsammans med utsiktsplatsen är det verkligen en sevärd upplevelse! Därefter vill jag titta på Petite Anse, men jag blir klar alldeles för tidigt uppe i bergen och gör därför ett stopp vid Sauzier-vattenfallet på vägen tillbaka. Man kan antingen parkera nere vid kyrkan eller köra hela vägen upp, där det finns plats för cirka 6–7 personbilar. När jag var där fanns ingen annan på plats. Högst upp möts man även av ett biljettkontor till vattenfallet. Det kostade, tror jag, 50 rupier, vilket känns rimligt. Sedan når man vattenfallet via en kort och lätt promenad och får se ett riktigt vackert stycke natur!
När man ändå är där uppe vill man förstås också se en strand! Därför kör jag den korta sträckan vidare till Port Launay South Beach, där det är enkelt att parkera och besöka lagunen. Stranden är tyvärr full av turister, vilket nog beror på resorten som ligger där och som åtminstone erbjuder flera bra barer och restauranger. Längst i väster hittar jag dock ett lugnt hörn och snorklar i bukten. Sikten under vattnet är visserligen ganska dålig den dagen, men det blir ändå en fin tur och simturen gör gott.
Eftersom jag fortfarande har tid bestämmer jag mig för att besöka Baie Ternay, en bit längre norrut. Det är oerhört besvärligt att köra dit – den smala, branta och svåröverskådliga vägen har knappt några mötesplatser. Jag måste backa flera gånger och köra ut på den riskabla vägrenen. Till slut får jag nog, lämnar bilen och går de sista cirka 1 000 m till fots. Längs vägen passerar man gång på gång hundratals färgglada krabbors «bostäder», och här går det även att få syn på olika fåglar. Från landsidan är Baie Ternay tyvärr en enda stor besvikelse: Stranden är uppskattningsvis 10 m bred och omges av ogenomtränglig djungel. Ingen aning om vad författaren till min reseguide såg här … Om man kommer sjövägen med vattentaxi har bukten däremot definitivt något att erbjuda, och det skulle jag snarare rekommendera (såvitt jag har läst avgår de från Port Launey eller Beau Vallon). Om man gillar övergivna platser är Baie Ternay ändå värt ett besök: Strax före bukten finns ruinerna av en by med tillhörande kyrka, redan kraftigt övervuxna av djungeln.
Nästa dag står en tur norrut på programmet, och då måste man oundvikligen köra genom Victoria. Den seychelliska mentaliteten gör sig åter påmind: Ingenting är skyltat, det finns inga vägvisare, trafikledningen är förvirrande och inte ens mobilens navigator verkar riktigt förstå vad som pågår. En passagerare med lokalsinne, navigator och karta hade varit guld värd nu! Det går bra att parkera på en stor parkeringsplats nära Historiska museet, där vänliga parkeringsvakter redan väntar. Parkeringsbiljetterna måste köpas separat i en liten livsmedelsbutik på andra sidan gatan – biljetten blir giltig först när man antingen kryssar i eller skrapar fram dag, månad, år och klockslag. En kulspetspenna i bilen hade varit bra nu! Jag köper även en cola och ger den till min parkeringsvakt, som sedan delar med sig av några tips. Först besöker jag Historiska museet, en av mina personliga höjdpunkter under resan! Som stort historiefan är jag nog lite partisk, men i den två våningar höga byggnaden märks omsorgen om detaljer överallt. Kronan på verket är för mig utställningen med statsgåvor på övervåningen – både intressant och rolig! Precis framför museet ligger även Clock Tower, som samtidigt är Victorias viktigaste trafikknutpunkt. Eftersom jag måste passera här senare och det har bildats en rejäl och svåröverskådlig bilkö, slår jag mig ner på ett kafé och studerar trafikflödet – mycket lärorikt! Därefter blir det en rundtur genom staden. Här visar det sig att alla lokalbor jag tidigare pratat med om saken hade rätt: Victoria har inte särskilt mycket att erbjuda :-D Jag tittar på det iögonfallande hindutemplet och följer folklivet på Sir Selwyn Selwyn Clarke Market i några minuter, men sedan tar idéerna slut. Så det är bara att sätta sig i bilen igen och köra vidare.
Nästa stopp är Bel Ombre, söder om Beau Vallon, som man från Victoria når via en som vanligt smal och slingrande väg. Där vill jag ta en titt på Anse Major Trail och följer rådet i reseguiden: Man ska helt enkelt köra till slutet av den ”riktiga” vägen och parkera vid restaurangen ”La Scala”. Reseguiden verkar ha några år på nacken, för numera råder parkeringsförbud där … Jag parkerar därför i en parkeringsficka cirka 100 m tillbaka längs vägen. Man skulle också kunna fortsätta i riktning mot Anse Major Trail, på en besvärlig enfilig väg. Vid början av leden finns sedan plats för cirka 10–15 personbilar, och redan tidigt på eftermiddagen var det ganska fullt.
Själva Anse Major Trail blir däremot snabbt min absoluta höjdpunkt under resan! Leden är väl anlagd och röjd och bjuder på hisnande utsikter över havsvikar och dimhöljda berg i inlandet. Även här gäller följande: Flip-flops är helt fel val! Man behöver visserligen inte klättra längs stigen i ”fyrhjulsdrift” som på La Digue, men hala klippor dyker upp med några meters mellanrum. Vid ledens slut ligger den trevliga stranden Anse Major. Den är – tyvärr – ganska välbesökt, eftersom även vattentaxibåtarna lägger till här, men jag hittar ändå en lugn plats där jag kan slå mig ner och snorkla. Observera: Det går inte att ta sig torrskodd från leden till stranden! Havet har helt spolat bort landremsan, och man måste vada några meter genom knähögt vatten. Det behöver man vara förberedd på! På vägen tillbaka överraskas jag återigen av en regnskur, som avtar efter cirka 15 min. Nu när jag redan blivit lite härdad väntar jag tills regnet lättar något och fortsätter sedan i duggregnet. Det var faktiskt ganska behagligt
Mitt egentliga mål för dagen var att se en solnedgång i Beau Vallon. Jag sätter mig därför i bilen igen och kör norrut från Bel Ombre. Enligt kartan finns det ändå bara en väg, så det borde vara lätt att hitta. Trodde jag åtminstone … plötsligt står jag återigen framför Clock Tower i Victoria … tydligen skulle man ha svängt vänster någonstans. Återigen inga vägskyltar, inga markeringar … jag borde ha använt navigatorn! Eftersom jag redan är i Victoria bestämmer jag mig för att ta det säkra före det osäkra och köra runt öns norra spets, där man garanterat kommer fram till Beau Vallon. Det fungerar också riktigt bra, och på plats finns gott om parkeringsplatser och bra restauranger. På stranden finns det förstås också strandförsäljare, och de försöker förstås lura en – se upp! Själva solnedgången blir tyvärr något av en besvikelse på grund av det täta molntäcket, men okej, det kan ju Beau Vallon inte rå för. I mörkret kör jag sedan tillbaka till Pointe au Sel. Kallsvetten avlöser varandra: Ingen gatubelysning, smala vägar, människor och cyklar utan belysning ute på vägen … att färdas på vägarna på Seychellerna nattetid kräver starka nerver.
Den näst sista dagen börjar – vad ska man nu hitta på? Jag sätter därför upp ett besök på den närbelägna destilleriet Takamaka Rum Distillery på dagens program. Det visade sig vara riktigt avslappnat! Där erbjuds kostnadsfria guidade turer 3 gånger om dagen, ledda av en mycket energisk kvinna, antingen på engelska eller franska. Massor av information, presenterad med humor och en avslappnad stil – toppen! I slutet av rundturen får man provsmaka de olika romsorterna, och först då kostar det något. I butikskassan kan man köpa ett armband som ger tillträde till provsmakningen. Provsmakningen var definitivt värd 150 rupier! Man får varje sort förklarad i detalj och dessutom gratis vatten. Rekommenderas varmt! Resten av dagen tillbringar jag vid Anse Royale – den kan jag däremot bara rekommendera med vissa förbehåll. Nästan ingen skugga och ett ganska smalt strandområde. Endast längst i norr, nära ön Souris, finns en liten skyddad strandremsa där man också kan snorkla riktigt bra. Där kan man definitivt tillbringa 1–2 timmar!
Den sista dagen låg jag sedan på stranden och i trädgården vid Crown Beach Hotel , visserligen hela tiden i skuggan och oftast med en tröja på, men blev ändå solbränd – solen tar verkligen ordentligt, solskyddsfaktor 30 var uppenbarligen alldeles för lite! Trevligt: Den sista dagen ingick frukost, liksom eftermiddagste, och jag fick även möjlighet att duscha före avresan. Det erbjöds till och med uttryckligen vid utcheckningen. Dessutom pratade jag länge med kvinnan i receptionen om livet på Seychellerna, vilket var mycket intressant!
Under min vistelse på Seychellerna funderade jag också på vad jag kunde ta med hem som souvenir till min mamma – till slut hittade jag lite ”Seyte”-te från Tea Factory och några påsar med kryddor från Jardin du Roy. Trots intensiv efterforskning på alla möjliga myndighetssidor lyckades jag dock inte ta reda på om man fick ta med sig några andra ”naturföremål” hem. Det enda jag kunde hitta var att man inte får ta med sig snäckskal, eftersom krabborna bor i dem. Men kokosnötsskal? En handfull sand? Det stod inte specificerat någonstans. För att undvika problem på flygplatsen packade jag därför inte ner något annat.
En notering till om sjögräset: Nästan alla jag frågade hemma avrådde mig från att resa under monsunperioden, eftersom det påstods att stora mängder illaluktande sjögräs sköljs upp överallt. På La Digue såg jag inget alls och på Mahé bara lite här och där – några större mängder var det inte tal om.
